Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grisilla (Griselda), hjeltinnan i en af de mest rörande medeltidssagorna - Grisleslägtet - Grislybjörnen l. griselbjörnen - Gris-Nez - Grisons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på grund af sin skönhet och sina dygder upphöjd
till maka åt markgrefve Valter af Saluzzo. För att
pröfva hennes trohet och undergifvenhet underkastade
han henne åtskilliga grymma och omenskliga prof,
lät skaffa undan hennes båda barn och befallde
henne slutligen återvända till fädernehyddan,
emedan han ville taga en annan, förnämare gemål. I
allt detta fogade sig G. saktmodigt, hvarefter
markgrefven, öfvertygad om hennes villighet
och förmåga att uppoffra sig, framträdde med
sanningen, återförde barnen till henne och lefde
sedan med henne i det lyckligaste äktenskap. Bland
de poetiska bearbetningar, för hvilka sagan varit
föremål, märkas: Chaucers "Canterbury tales", der
den förekommer under titeln "The clerkes tale",
Charles Perraults "Contes des fées" (1785), samt
Fr. Halms (frih. v. Münch-Bellinghausen) "Griseldis,
dramatisches gedicht", som på svenska utkommit i
öfversättningar af E. V. Djurström och N. Arfvidsson
(båda 1838). Sagan anses äfven gå igen i den danska
folkvisan Skjön Anne (Syv, "Danske viser", 1739)
och i den svenska Skön Anna (Geijer och Afzelius,
"Svenska folkvisor"). Hjeltinnan kallas hos
Boccaccio: Griselda; hos Chaucer: Grisildis; i de
franska uppteckningarna: Griselidis, Grisellidis och
Griseldis; i de tyska: Grysel, Griseldis och Griselda
samt i de svenska folkböckerna: Grisilla. Jfr
P. 0. Bäckström: "Svenska folkböcker", I,
sidd. 275-292. A. F.
Grisleslägtet, Uria, zool., tillhör alkfamiljen inom
ordningen gumpfotade foglar. Det har långsträckt,
spetsig, föga hoptryckt näbb utan sidofåror,
näsborrarna täckta af fjädrar, aflånga och belägna
vid näbbkantens rot. Vingarna äro korta och spetsiga,
stjerten tvär och mycket kort. – Dithörande arter
häcka i stor mängd i bergsskrefvor och stenrösen
på klippor och skär i nordliga haf; båda könen
rufva och bära föda till ungarna, som matas i boet,
tills de äro fullvuxna. Grislorna äro lifliga och
tämligen skygga foglar, som flyga snabbt, simma och
dyka utmärkt, men stödja på hela tarsen, då de stå,
och gå mycket dåligt. Deras näring utgöres enbart
af fisk, och deras kött, i synnerhet ungarnas, är
smakligt; äfven äggen utgöra en god spis. – Vanliga
grislan, tobisgrislan l. teisten, U. grylle,
har röda ben och är om sommaren svart, med en stor,
hvit fläck på vingen. Om vintern är hufvudet,
halsen och undre kroppsdelarna hvita med otydliga
tvärband och fläckar på hufvudets öfre sida och
halsryggen; kroppens öfre sida är då svart, med hvita
fjäderkanter. Längden utgör 32 cm. Denna art häckar
allmänt vid Sveriges östra och vestra kuster samt
lägger vanligen två ägg. – Sillgrislan, U. troile,
har mörka ben, är om sommaren ofvan svart, på hufvudet
och halsen stötande i sotbrunt, på kroppens öfre
sida i grått samt har undre delarna och armpennornas
spetsar hvita. I vinterdrägt är fogeln ofvan svart,
stötande i askgrått; undre delarna, hufvudets sidor
och armpennornas spetsar äro hvita. Af denna art
förekomma två former i Sverige. Den ena är sydliga
sillgrislan l. spetsalkan, U. troile var. lomvia,
hvilken har afståndet från näsborrarna
till näbbspetsen lika med tarsens längd, näbben
tunnare, långt tillspetsad och svart, benen svarta,
handpennornas undre täckfjädrar med svart spetsfläck
och kroppslängden ända till 44 cm. Denna form häckar
sparsamt i Smålands skärgård och vid Gotland, träffas
om vintern i Bohuslän och under andra årstider
tillfälligtvis ända upp vid Södermanland. Den
andra formen, Spetsbergens sillgrisla, U. troile
var. brünnichii, har afståndet från näsborrarna till
näbbspetsen kortare än tarsens längd, näbben starkare,
först mot änden tillspetsad, svart, i spetsen
hornbrun, benen framtill gulbrunaktiga, baktill
svarta, handpennornas undre täckfjädrar helt hvita och
längden 39 cm. Denna sillgrisla förekommer sällsynt
i Bohuslän och uppgifves vara anträffad i Öresund.
C. R. S.
Grislybjörnen l. griselbjörnen. Se Björn.
Gris-Nez [gri-ne], fordom Craig-Ness, bergudde vid
Kanalen, i franska depart. Pas-de-Calais. Fyrtorn.
Grisons [-sång] (Ital. Grigioni, Rom. Republica
Grisona, T. Graubünden), Schweiz’ största kanton,
omfattar landets sydöstra del och gränsar i ö. till
Tyrolen, i s. till Lombardiet, i v. till Ticino och
Uri samt i n. till Glarus, S:t Gallen, Liechtenstein
och Vorarlberg. Arealen 7,185 qvkm. Hela kantonen är
bergig och har, med undantag af Rhendalen nedanför
Reichenau och de italienska dalarna, helt och
hållet alpklimat och alpvegetation. En tiondedel
af området är betäckt af glacierer. De största af
dem äro Adula-gruppen i v., Bernina-gruppen (den
väldigaste och högsta) i s. ö., Silvretta i ö. och
de på Tödi belägna i n. De förnämsta dalarna äro
Rhen-dalarna (Vorder- och Hinter-Rhein) jämte deras
sidodalar Vals-dalen, Avers-dalen, Oberhalbstein
och Prätigau, hvilka tillsammans bilda Rhens öfre
flodområde. Dessutom innesluter kantonen öfre Inns
långa och smala dal samt de italienska dalarna
Mesocco, Bregaglia och Poschiavo. De inre dalarna
äro de högsta i mellersta Europa (S:t Moritz i
Engadin ligger 1,856 m., Bivio i Oberhalbstein 1,776
m. och Cresta l. Avers i Aversdalen 1,949 m. öfver
hafvet). Snön qvarligger der 6-7 månader, och kornet
mognar ej. Skogsafverkning och boskapsskötsel äro
landets förnämsta näringskällor. Spanmålsafkastningen
är ej tillräcklig för behofvet. Ett stort antal
alper är utarrenderadt åt italienska herdar,
hvilka om våren föra dit flere tusen far på
bete. I Rhendalen nedanför Chur växer vinrankan,
i några dalar växa fruktträd samt i de italienska
dalarna majs och kastanjer. Tobaksodling
förekommer i Poschiavo-dalen. Industrien
är obetydlig. Mineraltillgångarna begagnas
föga. Mineralkällor finnas i mängd; de mest besökta
äro Alveneu, Fideris, Le Prese och San Bernardino samt
S:t Moritz, Schuls och Tarasp i Engadin. Öfre Engadin
och Davos-dalen hafva på senare tiden vunnit europeisk
ryktbarhet såsom kurorter för lungsiktiga. Kantonen,
den glesast befolkade i Schweiz, hade d. 1 Dec. 1880
94,991 innev. (13 per qvkm.), af hvilka 56 proc. voro
protestanter och 43,9 proc. katoliker. 43,664 talade
tyska, 12,976 italienska och 37,794 romanska
(ladin). Enligt den reviderade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
