Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grisons - Grissbach, Georg - Grisslehamn - griswold, Rufus Wilmot - Grivas, 1. Theodorakis - Grivas, 2. Demetrius - Groa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författningen af 1853 är kantonen indelad i 14 "bezirke"
(med 39 kretsar). Den lagstiftande makten hvilar
hos folket, som antager eller förkastar de af
"Stora rådet" (1 medlem för hvarje 1300-tal
innev.) föreslagna författningsändringar, lagar
och skatter. Verkställande makten tillhör "Lilla
rådet" (tre för hvarje år af "Stora rådet" valda
ledamöter), som i vigtigare frågor förstärkes med
nio, likaledes af stora rådet valda medlemmar till en
"Standeskommission". Rösträtt inträder med fyllda
17 år, valbarhet vid 23 års ålder. Hufvudstad
är Chur. – G. utgjorde i forntiden en del af
Retien och underkufvades af romarna 15 e. Kr. Från
5:te årh. stod det omvexlande under östgotiskt och
langobardiskt, derefter under frankiskt välde och kom
genom fördraget i Verdun (843) till Tyskland. Sedan
10:de årh. uppstod i G. en mängd smärre herrskap,
bland hvilka biskopen af Chur var den mäktigaste. Till
skydd mot dessa sammanslöto sig kommunerna till tre
förbund ("bünde"), Gotteshausbund (1396), Ober-
l. Grauebund (1424), i v., och Zehngerichtenbund
(1436), i ö. Det sistnämnda ingick 1450 en förening
med Gotteshausbund och 1471 med Grauebund. I slutet
af 1400-talet anslöt sig denna statsförening, hvilken
vid denna tid började kallas G., såsom "zugewandte
orte" till Edsförbundet, men betraktade sig såsom
en oberoende stat och ville icke gälla såsom en del
af Edsförbundet. Genom eröfringen af Val Tellina,
Chiavenna och Bormio från Milano (1512) utvidgade det
sitt område, men ådrog sig också krig med Spanien och
Österrike. 1797 lades de af G. eröfrade områdena af
Napoleon till Cisalpinska republiken. 1798 förenades
G. med Helvetiska republiken och inträdde 1803 i
schweiziska Edsförbundet.
Grissbach, Georg, bergmästare, f. 1587 i Braunschweig,
hade till en början anställning vid flere tyska guld-
och silfververk, men tog 1622 tjenst såsom kapten
vid minörerna hos grefve Ernst af Mansfeld. 1624 blef
han kapten vid de svenska minörerna, men sändes inom
kort af Gustaf II Adolf till Sverige för att såsom
bergmästare taga vård om bergverken. Vid Faluns och
Sala grufvor införde han åtskilliga förbättringar,
byggde ett vattenuppfordringsverk i Falun och gräfde
"Polacksgrafven" vid Salberget. Redan s. å. återvände
han till krigstjensten och deltog i fälttågen
1625-30, hvarvid han utmärkte sig i synnerhet
genom sin skicklighet i mineringskonsten. Från 1631
sysselsatte G. sig uteslutande med bergverken och
gjorde bl. a. vid Sala grufva flere nya inrättningar
till grufdriftens förbättrande. Han adlades 1641 och
fick då i förläning 20 hemman i Upland. Död 1651.
Grisslehamn, hamnplats vid Ålands haf, belägen
i Väddö socken, Väddö och Häfverö skeppslag,
Stockholms län. G. äro under vintertid den vanliga
öfverfartsorten till Åland samt har post-, tull-
och telegrafstation. Några handtverkare. Liten,
föga använd hamn. Omkr. 150 innev. Den forna
militärposteringen derstädes är, sedan Sept. 1869,
indragen. 30 km. längre i s. ligger Gamla Grisslehamn,
intill 1757 begagnadt såsom öfverfartsort till
Finland. A.. G.
Griswold, Rufus Wilmot, nord-amerikansk
skriftställare, f. 1815, d. 1857, studerade teologi
och var en tid baptistpredikant, men egnade sig
sedermera uteslutande åt skriftställen. Hans förnämsta
arbeten äro Poets and poetry of America (1842),
Prose-writers of America (1846), Female poets of
America (1849), Poets and poetry of England in the
19:th century (4:de upl. 1854). Tillsammans med
Simms o. a. utgaf han Washington and the generals
of the american revolution (1847) och tillsammans
med Wallace Napoleon and the marshals of the empire
(1847).
Grivas. 1. Theodorakis, grekisk militär,
f. 1800, var under frihetskriget (1821-29)
rumelioternas anförare och blef sedan
generalinspektör öfver grekiska armén. 1844
organiserade han i Akarnanien ett uppror, som dock
undertrycktes. G. benådades, återfick sin tjenst
och blef medlem af deputeradekammaren. Understödd
med engelska penningar, gjorde han ett nytt uppror
(1847), hvilket slutades under turkisk bemedling. Ännu
en gång återfick han sina ämbeten, men lemnade
dem 1854, för att deltaga i upproret i Epirus mot
Turkiet. Vid Kutzulios slog han turkarna, men led
sjelf två fullständiga nederlag vid Mezzovo och
Damoko samt måste fly till Tessalien. Ehuru grekiska
regeringen å nyo lät honom återfå sin plats, började
han i Okt. 1862 i Akarnanien det uppror mot konung
Otto, som ledde till dennes störtande. Död 1862. –
2. Demetrius G., grekisk statsman, den föregåendes
son, f. 1830, deltog 1862 i upproret i Nauplia, blef
1865 krigsminister, öfvertog 1867 i Komunduros’
ministèr marindepartementet, men återfick 1874, i
Bulgaris’ ministèr, ledningen af krigsärendena. 1875
ställdes han under åtal för stora underslef.
Groa, Nord. mytol., en trollkunnig vala
l. Spåqvinna. När Tor kämpade mot jätten Rungne
(se d. o.), krossades jättens stenklubba mot Tors
hammare. Klubbans ena del föll på jorden, och derifrån
hafva alla brynstenar kommit; det andra stycket flög i
hufvudet på Tor, så att han föll framstupa. Tor begaf
sig hem till Trudvång, men stenen satt fortfarande
fast i hans änne. Han sökte då hjelp hos en vala vid
namn Groa, Örvandel den tappres maka. Hon sjöng
galder l. trollsång öfver Tor, till dess stenen
lossnade. När Tor märkte detta, ville han till gengäld
fägna henne med en glad underrättelse och omtalade,
att han varit norrut, vadat öfver Elivågorna samt i en
korg på sin rygg burit Örvandel från Jättehem. Till
bevis derpå kunde det tjena, att Örvandels ena tå,
som hade stuckit ut ur korgen och förfrusit, af Tor
brutits af och kastats upp på himlahvalfvet, hvarest
den förvandlades till en stjernbild; nu, menade
Tor, kunde det icke dröja länge, innan Örvandel kom
hem. Deröfver vardt G. så glad, att hon glömde alla
sina galdrar, och stenen blef derför icke lösare,
utan sitter ännu qvar i Tors hufvud. Man bör derför
aldrig, heter det, kasta en hen eller brynsten tvärs
öfver golfvet, ty då rörer sig stenen i hufvudet på
Tor och förorsakar honom smärta. – I ett bihang till
Eddasångerna förekommer ett qväde, benämndt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
