Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Elektrodynamiska lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1104
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
En rad viktiga undersökningar över elektromagneter, Gesetze der Eléktromagnete
(elektromagneternas lagar), publicerades 1843 av den i Ryssland verksamme tyske
ingenjören och fysikern Moritz Hermann von Jacobi (1801—1874) i samarbete med den
livländske fysikern Heinrich Friedrich Emil Lenz (1804—1865). Av särskild betydelse
voro deras undersökningar av slutna mjukjärnskretsar, bildade av två med isolerade
kopparspolar omlindade smidesjärnstavar, vilka
placerats parallellt med ändarna tätt intill två
planslipade smidesjärnstycken, som fingo
tjänstgöra som ankare, ett i vardera ändan
av stavarna. Tack vare frånvaro av läckflöde
(se sid. 1011) bli förhållandena särskilt enkla
vid en dylik magnetkrets. Jacobi och Lenz
kunde härvid konstatera, att magnetstavarnas
styrka blir direkt proportionell mot såväl
den magnetiserande strömmens styrka som
mot antalet av de i magnetiseringsspolen
ingående lindningarna, men att varken
magnetstavarnas längd eller tjocklek äger någon
betydelse. Däremot spelar arten av
järnmaterialet (gjutjärn, smidesjärn, stål) naturligtvis en
stor roll. Detta Jacobis och Lenz’
experimentellt funna resultat, som står i bästa
överensstämmelse med Henrys mindre noggranna
iakttagelser, skola vi längre fram se i ett
vidare teoretiskt sammanhang. För beräkning
av elektromagneters magnetisering har
resulta
tet fått en utomordentligt stor praktisk betydelse, och man har sammanfattat detsamma
på ett enkelt sätt genom att införa begreppet en strömförande spoles amperevarvtal,
varmed man menar produkten av strömmens styrka mätt i ampere och spolens antal
lind-ningsvarv. Med hjälp av denna term kan man giva sammanfattningen den gängse
formen av amperevar v slag en:
Styrkan hos det magnetfält, som en strömförande spole
framkallar i en sluten järnkärna, är fullständigt bestämt
av spolens a m p e r e v a r v t a 1 och av j ä r n m a t e r i a 1 e t s kemiska
beskaffenhet.
Amperes elektrodynamiska teori för magnetism. De erfarenheter och synpunkter,
som vägledde Ampère vid Aragos nyss omnämnda försök, framlade Ampère ungefär
samtidigt i en rad uppsatser, publicerade i Annales de Chimie et de Physique för år 1820.
I den andra av dessa uppsatser sammanfattar han sina resultat i följande punkter:
»l:o. Två elektriska strömmar attrahera varandra, när de gå parallellt åt samma håll,
och repellera varandra, när de gå parallellt åt motsatta håll.
2:o. Härav följer, att när de metalltrådar, vari de gå, icke kunna annat än vrida sig i
var sitt inbördes parallella plan, var och en av de bägge strömmarna har tendens att föra
den andra i ett sådant läge, att de bliva parallella och riktade åt samma håll.
3:o. Dessa attraktioner och repulsioner äro absolut olika mot de vanliga elektriska
attraktionerna och repulsionerna.
Fig. 961. Henrys elektromagnet med
omkopp-lingsbara magnetiseringsspolar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
