Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Elektrodynamiska lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1103
Fig. 960. Sturgeons elektromagnet sedd
från sidan och framifrån. Efter Sturgeon
1825.
och denna upptäckt utgör en motsvarighet till Voltas upptäckt, att man genom
seriekoppling kan överlagra elektromotoriska krafter (se sid. 1082). I anslutning till
dualitets-principen (se sid. 1013) har man rent av infört benämningen magnetomotorisk kraft som ett
(visserligen språkvidrigt och föga upplysande) uttryck för en enskild strömslingas
magnetiska verkan, så att spirallindningen således kan sägas utgöra en seriekoppling av
magneto-motoriska krafter. Ampère har vid sina teoretiska utläggningar visat den stora betydelsen
av att likna den cirkulära strömbanan vid ett tunt cirkulärt magnetblad eller s. k.
magnetiskt dubbelskikt, med nordända på bladets ena och sydända på dess andra sida. Om man
sedan uppfattar Voltas två olika, av en fuktad tyglapp åtskilda metall bleck som ett
elektriskt dubbelskikt med positiv laddning på ena blecket och negativ på det andra, så framgår
även härav den stora analogien mellan Ampères
och Voltas upptäckter.
Den förste, som använde den Arago-Ampèreska
metoden till framställning av kraftiga
elektro-magneter, var den engelske uppfinnaren William
Sturgeon, vilken inför Society of Arts i London
1825 demonstrerade den elektromagnet, som
återgives i fig. 960. Elektromagneten består av en
inre hästskoformad kärna av smidesjärn, vilken
omlindats med en kraftig spiral av koppartråd.
Mot den hästskoformade järnkärnans planslipade
ändytor placerades ett stycke smidesjärn, s. k.
ankare, varigenom det magnetiska flödet (se sid.
1012) koncentreras. Genom ankaret förhindras
läckflöde (se sid. 1011), och bärkraften blir
här
igenom stor. Ankaret förses ofta med en krok, vari tyngder kunna hängas. Järnet
hade fernissats, så att koppartråden var fullständigt isolerad från järnkärnan.
Koppartrådens ändar voro nedstuckna i kvicksilverfyllda koppar, från vilka ledningstrådar gingo
till ett batteris poler; genom en extra liten kvicksilverkopp och en koppartrådsbygel
{d i fig. 960) kunde strömkretsen lätt slutas eller brytas. Järnkärnan, vars höjd i
fig. 960 angives till 5" (d. v. s. 15 cm) och som vägde 7 uns (d. v. s. 7/16 Pund eller
140 gr), visade sig kunna lyfta 9 pund, således 20 ggr sin egen vikt. Med permanenta
stålmagneter hade man aldrig lyckats åstadkomma något dylikt.
Amperevarvslagen. Den nordamerikanske ingenjören och fysikern Joseph Henry
(1797—1878) uppfann 1831 den betydelsefulla metoden att omspinna koppartråd med
silkestråd för att åstadkomma en effektiv isolering mellan elektromagnetens lindning och
kärna. Tack vare denna goda isolering kunde han linda ledningstråden i flera lager över
varandra och på så sätt i hög grad stegra elektromagnetens effektivitet. Exempelvis
konstruerade han tillsammans med Ten Eyk en elektromagnet, som vägde 27 kg och som
kunde bära 935 kg, således nästan 35 ggr sin egen vikt. Under sina grundläggande försök
använde Henry en elektromagnet (se fig. 961), på vilken upplindats nio från varandra
skilda spolar, vardera om 60 fot koppartråd; spolarnas ändar kunde kopplas ihop, så
att flera eller färre strömförande lindningsvarv kunde utnyttjas. Med denna
elektromagnet kunde Henry konstatera, att en svag ström, som går många varv
omkring en järnkärna, kan magnetisera denna lika kraftigt
som en stark ström, som blott går få varv omkring järnkärnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
