Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen omvandlas i kalk, som i sin tur
förtvålar oljan och försvårar torkningen.
De röda ockrorna, som i likhet med de
gula förekommer i naturen, är av mindre
betydelse än dessa senare. De innehåller
redan en del färdigbildad järnoxid, och blir
därigenom mer eller mindre utpräglat röda
i tonen. Till priset är de billigare än brända
ockror och användes därför emellanåt i
stället för dessa. Deras egenskaper äro
ungefär desamma som de vanliga ockrornas,
men vid tillredningen brukar man
underlåta siamningen och endast vidtaga
målning.
Terra de siena är en med ockrorna
besläktad jordfärg. Terran, som förekommer
i Toskana i Italien, i Harz i Tyskland och
dessutom i Nordamerika, är det renaste
järnoxidhydratet, som förekommer i
naturen. Den har också en betydligt mera djup
och mättad färgton än ockrorna. Den
brända terran är brun, orange eller helt röd.
Terrans täckförmåga är synnerligen
obetydlig och skiljer sig härvidlag avsevärt från
ockra som oljefärg. Terra är därigenom en
laserande färg, medan obränd och speciellt
bränd ockra är en typisk täckfärg. I
hant-verksmåleriet är det också endast till lasyr,
som terra användes.
De röda jordfärgerna består förutom
ofärgade föroreningar av järnoxid. Den
enda färdigbildade röda färgen av
betydelse, som förekommer i naturen, är röd bolus
eller rödkrita. Sådan finner man, ofta
tillsammans med sandsten, på olika platser i
Tyskland, i Armenien, på öarna Lemnos
och Malta, i Ungern och på flera andra
platser. Den råa bolusen är oanvändbar
som oljefärg men användes som kalkfärg.
Genom kalcinering undergår bolusen endast
en obetydlig färgförändring, men den blir
därigenom möjlig att använda i olja.
Järnmönja är en järnoxidfärg, som
be-redes genom glödgning och pulvrisering av
vissa järnmalmer. Vid glödgningen, som
sker i flamugnar, bortgår kemiskt bundet
vatten, och återstoden blir en massa med
blåröd till brunröd färg, som innehåller
50 till 90 % järnoxid och skiftande
mängder andra mineraliska beståndsdelar.
Järnmönja har en synnerligen god täckförmåga
och är i kemiskt avseende fullkomligt
neutral, varför den lämpar sig ytterst väl till
rostskyddsfärg. I olja verkar järnmönjan
även konserverande på trä. En olägenhet
med dylik oljefärg är, att den torkar
jämförelsevis långsamt.
Ett grundmaterial vid
svavelsyrefram-ställning är svavelkis eller pyrit, som
utgö-res av en förening av järn och svavel, vilken
upphettas under lufttillträde. Härigenom
bildas svaveldioxid, ur vilket man erhåller
svavelsyra och järnoxid. I form av s. k.
kisbränder var denna järnoxid tidigare helt
värdelös. Numera har man emellertid
börjat framställa järnmönja härur, antingen
genom kalcinering och målning eller enbart
genom målning och slamning.
En annan på konstgjord väg framställd
järnoxidfärg av stor betydelse är engelskt
rött, om vilket man kan åberopa det gamla
ordspråket, att kärt barn har många namn.
Denna färg kallas nämligen även caput
mor tum eller totenkopf (eg. dödskalle),
ve-netianskt rött, italienskt rött och kolkotar.
Engelskt rött erhåller man genom
glödgning av ett vid flera kemiska industrier
såsom biprodukt bildat slam. Engelskt rött
finns i en mycket stor mängd nyanser. Det
har en god täckförmåga och är användbart
både i olja, kalk och cement. Däremot är
det till skillnad från järnmönja icke
lämpligt som rostskyddsfärg, då det ofta
innehåller fri svavelsyra, som snarare verkar
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
