Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Penningväsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Penningväsende 221
varit. För exportnäringarna, framför allt järnhanteringen, uppstodo
då ofantliga svårigheter, därför att de fingo mycket mindre betalt
i svenska penningar för det oförändrade beloppet i utländsk valuta,
medan däremot priserna på deras råvaror ävensom arbetslönerna icke
lika hastigt följde med nedåt. En våldsam kris utbröt därför inom
hela bergshanteringen, skickligt underblåst av hattarna, som i de
centrala ämbetsverken, kollegierna, hade inflytelserika och skickliga
bundsförvanter. Slutet var det kända att Adolf Fredrik nedlade
kronan, då han ej kunde få det av mössor sammansatta rådet att på
annat sätt gå med på en riksdagskallelse. Hans kraftåtgärd bar
emellertid frukt, och vid den nya riksdagen 1769 störtades mössorna,
penningväsendet återtog sin gamla gång, pappersmyntfoten levde
vidare, och hela experimentet förblev utan varaktig verkan på dess
utveckling.
Å andra sidan fanns det ingen som ansåg oinlösligt pappersmynt
vara ett tillfredsställande penningsystem. En sanering av
penningväsendet kom därför till stånd, fastän det dröjde till Gustaf HI:s
regering. Då genomfördes den huvudsakligen tack vare hans skicklige
finansminister Johan Liljencrantz, som dock hade en icke mindre
skicklig motspelare i Riksbankens drivande kraft, bankokommissarien
Samuel Söderling. Resultatet blev den s.k. myntrealisationen 1776/77,
som gjorde epok i det svenska penningväsendets historia. Det gamla
myntet nedskrevs till hälften i förhållande till hamburger banco, så
att det kom att gå 72 i stället för 36 mark kopparmynt på en
riksdaler hamburger banco. Samtidigt övergick Sverige till ren
silvermyntfot och avskaffade alltså den då redan 150-åriga
kopparmyntfoten. Också den gamla räkningen i daler upphörde, och riksdalem
blev i dess ställe huvudmynt, uppdelad i 48 skilling. Penningväsendet
hade sålunda kommit i ordning.
Men glädjen blev kortvarig, ty Gustaf III hade själv mycket litet
intresse för ett ordnat penningväsende; vid ett tillfälle skrev han
sålunda till sin dåvarande finansminister Erik Ruuth att denne måste
skicka pengar, ty ”jag föreställer mig att pappersbruken i Sverige ej
ha brunnit upp”. Detta var under konungens ryska krig. Helt
naturligt medförde kriget därför samma verkan som på sin tid hattarnas
hade gjort, och 1789 var man tillbaka vid det oinlösliga
pappers-myntet. Emellertid hade den av ständernas fullmäktige styrda banken
ställt sig alldeles avvisande till konungens lånekrav, just för att
bankens sedlar icke skulle falla i samma förvirring som en gång förut;
och banken lyckades hävda sin ställning, med påföljd att
banko-sedlarna behöllo sitt värde. I verkligheten var vinsten för landet
därav obetydlig, därför att Gustaf III då i stället emitterade
stats-pappersmynt — det var just sådant han ålade Ruuth att skicka —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
