Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Penningväsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
väsendet präglades under den alldeles övervägande delen av perioden
av starkare förvirring än vare sig förr eller senare, och förvirringen
upprepades gång på gång också efter att man för tillfället hade
lyckats övervinna den. Den skräck för sedelutgivningens konsekvenser
som hade inträffat efter Palmstruchska bankens fall höll sig
nämligen endast fram till Frihetstiden.
Sedelutgivningen tog allt starkare fart i synnerhet sedan hattarna
hade börjat använda banken till finansiering av det olyckliga finska
kriget 1741/43. Därtill kom understödsväsendet åt manufakturerna, med
verkan i samma riktning. Kopparmyntets stora tyngd och den därav
följande svårigheten att exportera det möjliggjorde att den svenska
banksedeln kunde sjunka åtskilliga procent i förhållande till kopparen
innan kopparmyntets export lönade sig och sedlarnas inlöslighet i
koppar därför behövde upphöra. Men icke desto mindre blevo
bankens sedlar redan 1745 oinlösliga, och i motsats till fallet under
föregående period lät man då icke avskräcka sig därav utan fortsatte på
den inslagna vägen, dvs. övergick till ett varaktigt oinlösligt
pappers-mynt, fastän fortfarande på den gamla kopparmyntfotens grundval.
Sedlarna sjönko alltmer i värde mot metall, samtidigt med att en
våldsam inhemsk prisstegring kom i gång. Man kan säga att ingen
ekonomisk fråga under Frihetstiden sysselsatte tankarna i så hög grad
som denna, och förslagen till att råda bot därpå voro otaliga.
Frihetstidens flödande ekonomiska broschyrlitteratur handlade till stor
del därom.
Eftersom alla måste se att försämringen hade inträtt genom
hattarnas politik, så var det framför allt mössorna som blevo det rådande
systemets kritiker; och när de kommo till makten vid 1765/66 års
riksdag, företogo de därför en åtgärd som nästan utgör ett
skolexempel på vad man kallar deflationens följder, när den drives med
häftighet och brist på erfarenhet. För samtiden hade det betänkliga
i den föregående utvecklingen sett ut att vara de utländska
växelkursernas uppgång, närmast stegringen i kursen på hamburger banco,
uttryckt i svenska mark kopparmynt, som man förgäves hade sökt
bemästra genom manipulationer drivna av särskilt inrättade s.k.
växelkontor. Mössorna gjorde växelkontoren till föremål för
våldsamma efterräkningar, och deras egen åtgärd tog formen av ett beslut
att ”fälla kursen” med ett visst antal mark om året, för att
därigenom komma tillbaka till vad man uppfattade som den gamla
parikursen, 36 svenska mark kopparmynt för en riksdaler hamburger
banco. Åtgärden var avsedd att hållas hemlig, men det blev helt
naturligt snart tydligt åt vad håll politiken syftade, och detta utlöste
omedelbart en våldsam spekulation i penningvärdets stegring eller
kursens fall, så att kursfallet blev långt hastigare än avsikten hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
