Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laurentius Andreæ - Laurentius Jonæ - Laurentius Nicolai Norvegus - Laurentius Olavi Gestricius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Laurentius Jonæ
489
Laurentius Olavi Gestricius
livstid tillbragte L. i
tillbakadragenhet i Strängnäs. — Vid sidan av sin
banbrytande kyrkliga och politiska
insats deltog L. även i reformationens
språkliga nydaningsarbete. Hans rena
och uttrycksfulla stil framträder i
hans ämbetsskrivelser liksom i hans
enda tryckta skrift "En kort
undervisning om troona och godha
gerningar" (1528). L. har också dirigerat och
granskat den i sv. kulturhistoria
epokgörande översättningen av Nya
testamentet (1526). — Litt.: O.
Ahnfelt, "Om kanslern L. A." (Hist. tidskr.
1896); K. B. Westman,
"Reformationens genombrottsår i Sverige" (1918);
N. Lindqvist, "Studier över
reformationstidens bibelsvenska" (1918) ocli
"översättaren av Nya Testamentet
1526" (Arkiv för nordisk filologi
1929—30). O. H.
Laurentius Jonæ (Lars
Johansson) Gestritius, präst, psalmdiktare,
f. i Gästrikland, † efter 4 april 1598
i Härnösand. — L. blev kyrkoherde
i Resele socken i Ångermanland 1576
och i Härnösand 1589. Han
underskrev Uppsala mötes beslut 1593. L.
utgav 1591 under titeln "Någre
ande-lighe wijsor och Loffsonger" 21 övers,
av dels latinska medeltidshymner,
"som aff then Påweske surdegen intet
smakade", dels några psalmer av
Luther. En samling av L:s efterlämnade
originalpsalmer samt övers, av
latinska och tyska kyrkosånger utgåvos
av hans son Haquinus Laurentii
Rhezelius 1619. Detta arbete innehåller
bl. a. flera hymner, som tillhört
medeltidskyrkans dagliga
bönestunder och som alltjämt sjöngos i
skolorna långt in på 1600-talet. Någon
lyckad skald var L. icke, och samlingen
torde ha haft ringa betydelse för vår
senare sv. psalmdiktning. Några av
L:s psalmer inflöto i 1695 års
psalmbok; i 1819 oeh 1937 års psalmböcker
bära endast två, nr 67 och 324, resp.
67 och 206, vilka äro starkt bearbetade,
hans författarnamn. — Gift med
Sigrid Håkansdotter. — Litt.: P.
Noder-mann, "Studier i sv. hymnologi"
(1911). " H. Wn.
Laurentius Nicolai Norvegus,
kallad Klosterlasse, jesuit, f. 1539 eller
möjligen 1538 i Tönsberg, Norge, † 5
maj 1622 i Vilna i dåv. Litauen. L.
har oriktigt ansetts vara bror till den
norske protestantiske biskopen Jens
Nilsson. — Vid mitten av 1550-talet
gick L. i Vor Frues Skole i Köpenhamn.
Värvad av katolsk propaganda
studerade han därefter en lång tid vid
Lou-vains katolska univ. ocli besökte univ.
i Köln och Douai, huvudcentra för
jesuiterna. Han inträdde 1564 i
jesuitorden oeh prästvigdes följ. år. L.
tjänstgjorde därefter som lärare vid
jesuitseminariet i Louvain och åtnjöt
ordensledningens förtroende. År 1575
blev lian, väl icke minst på grund av
sin nordiska börd, utsedd att i
Sverige verka för katolicismen. För denna
mission upptogs han i jesuitordens
högsta klass, professi, vars medl.
förpliktade sig till obetingad lydnad mot
alla påvens befallningar. Våren 1576
anlände L. inkognito till Sverige oeh
förstod snart med sin lärdom och
fromhet att vinna Johan III:s
förtroende. Redan före L:s ankomst hade
konungen beslutat upprätta en
teologisk högskola i Stockholm, och L.
ställdes sommaren 1576 i spetsen för
denna, som fick sina lokaler i det
gamla gråbrödraklostret på nuv.
Riddarholmen; därav L:s binamn
"Klosterlasse". Med högskolan förenades
senare bl. a. genom överförande av
femton stipendier från Uppsala univ.
ett internat, vars medl. bevistade
regelbundna lektioner. L. föreläste i
filosofi, retorik och teologi samt
uppträdde även som predikant i
slottskyrkan och som själasörjare,
varvid ban med skenbar objektivitet
skickligt anpassade sin förkunnelse
efter sina åhörares religiösa
föreställningssätt och nästan omärkligt förde
dem fram till den katolska trosläran.
Redan sommaren 1577 sändes de första
konvertiterna för fortsatt utbildning
till jesuitskolor i utlandet. L. stödde
i tal och skrift Johan III:s liturgi,
Röda boken, då ban i densamma såg
ett första steg mot katolicismens
återinförande, och han tillmötesgick
konungens strävan att genom
ömsesidiga eftergifter få till stånd en union
mellan kyrkorna. Han utövade länge
ett stort inflytande på konung Johan
och förmedlade delvis dennes kontakt
med den katolska världen. L:s
samhörighet med jesuitorden röjdes 1578,
och en opinionsstorm blåste upp mot
honom. Kollegiet stormades vid ett
nattligt folkupplopp, varvid L. och
flera av hans kolleger togos till fånga.
Konungen såg sig nödsakad att ta
avstånd från L. även på grund av att
misshälligheter uppstått mellan
honom och hans berömde ordensbroder
Antonio Possevino, som bl. a. ogillade,
att L. låtit sin åldrige fader slå sig
ned på den av konungen åt
stockholmskollegiet upplåtna gården Lindö på
Lovön i Mälaren. På ordensledningens
befallning lämnade L. i Possevinos
sällskap Sverige sommaren 1580. Han
verkade därefter vid olika jesuitskolor
och hamnade slutligen i Riga.
Därifrån fördrevs han av den segrande
konung Gustav II Adolf 1621 efter
ett dramatiskt möte och överflyttade
till Vilna, där lian följ. år avled. ■—
L:s verksamhet i Stockholm utgjorde
ett allvarligt försök att återvinna
Sverige för den romersk-katolska kyr-
kan. L. besatt en omfattande lärdom,
profan som teologisk, samt ett klart
och elegant framställningssätt i tal
ocli skrift. Med sin stora hängivenhet
för den katolska trons utbredning,
sin verksamhetslust och intellektuella
smidighet var han en typisk repr.
för sin tids jesuitorden. — Litt.: A.
Brandrud (protestant), "Klosterlasse"
(Kristiania 1895); A. Perger
(katolik), "Jesuiterpateren Laurits
Niels-sen saakaldt ’Klosterlasse’"
(Kristiania 1896) ; II. Biaudet, "Etude
post-hume" (1931); O. Kolsrud, "Pater
Laurentius Nicolai Norvegus og hans
slekt" (i Norsk Slektshistorisk
Tidsskrift, 1946). O. H.
Laurentius Olavi Gestricius,
teolog, f. omkr. 1530 trol. i Gävle, †
1565. Föräldrar: köpmannen Olof
Matsson och Karin Andersdotter. —
L. torde ha fått sin första
skolundervisning i Uppsala. Han inskrevs i juni
1555 vid Rostocks univ. Efter avlagd
ex., sannolikt magister-ex., återvände
ban till Sverige och blev 1558 den
förste rektorn vid skolan i Gävle.
Under L:s liksom senare under hans
broder Martinus Olavis ledning blev Gävle
skola härden för den unga lutherska
ortodoxin i Sverige. Till L:s
lärjungar hörde Abraham Angermannus
och Olavus Petri Medelpadius, de
blivande stöttepelarna i striden mot
Johan III:s liturgi. År 1561 blev L.
kyrkoherde i Västerås och 1562
ordinarius och kyrkoherde i huvudstaden
i stället för den för kalvinism
misstänkte biskop Johannes Nicolai Ofeegh.
Under sina studier i Rostock hade L.
liksom sin broder Martinus insupit en
stark avsky för kalvinismen. Han
stödde därför ivrigt ärkebiskop
Laurentius Petri i dennes kamp mot det
kalvinistiska inflytandet under Erik
XIV. L. predikade ständigt mot
kalvinisterna, och hans stridsskrifter blevo
teologiskt banbrytande. Gentemot
kalvinisternas förfäktande av bibeln som
uteslutande norm hävdade L. i
anslutning till Melanchton traditionens värde
som korrektiv mot subjektivt
godtycke. För första gången i sv. teologi
fastslog L. teologins uppgift att
försvara och framställa den traderade
läran. Han utsattes för förbittrade
kalvinistiska angrepp, varför han såg
sig föranlåten uppsöka konungen för
att söka skydd. Denna hänvändelse
föranledde Erik XIV till ett dekret,
vari han uttryckligen stödde
lutherdomens sak. L:s starka betonande av
den kyrkliga traditionen ogillades dock
av den strängt biblicistiske Erik, som
manade ståthållarna i Stockholm att
hålla hans förkunnelse under uppsikt.
— L. får betecknas som den förste
repr. för den stridbara ortodoxin i vårt
land. O. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
