Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laurentius Paulinus Gothus, ärkebiskop, se s. 491 - Laurentius Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Laurentius Paulinus Gothus
490
Laurentius Paulinus Gothus
Laurentius Paulinus Gothus,
ärkebiskop, se s. 491.
Laurentius Petri (Lars Petersson),
Sveriges förste lutherske ärkebiskop,
f. 1499 i Örebro (därav hans tillnamn
Nericius, d. v. s. "från Närke"), † 27
okt. 1573 i Uppsala. — L. var yngre
broder till reformatorn Olaus Petri. Inga
säkra uppgifter kunna erhållas om
L:s ungdom. Den 23 okt. 1527inskrevs
L. vid Wittenbergs univ., försedd med
ett k. stipendium och en
rekommendationsskrivelse från Gustav Vasa till
Martin Luther. Det är emellertid
möjligt, att han redan tidigare studerat vid
detta univ. Återkommen till Sverige
sannolikt omkr. 1530 blev L.
"skolemästare" (professor) i Uppsala.
Sommaren 1531 valdes den då endast
trettiotvåårige L. till ärkebiskop på ett
kyrkomöte i Stockholm, sannolikt
under Gustav Vasas personliga
påtryckning. S. å. invigdes L. av Petrus
Magni, som på kanoniskt vis vigts till
biskop 1524 i Rom. Därigenom ansåg
man sig ha bevarat "suceessio
aposto-lica" åt den från Roms överhöghet
lösslitna sv. kyrkan. I en skrift av
1533, "Förklaring på Västerås recess
och på ordinantian", liar L. utförligt
utlagt västeråsbeslutens (av 1527)
innebörd och därmed framlagt sin
personliga syn på kyrkans ocli
konungamaktens inbördes förhållande. I
tydlig motsättning till konungen, som i
kyrkan närmast såg en sedlig
uppfostringsanstalt under statsmaktens
överhöghet och till dess tjänst,
tillerkänner L. där kyrkan en avsevärd
självständighet på det andliga
området. Det kyrkliga ämbetets, främst
biskopsämbetets, betydelse franihäves
mycket kraftigare av L. än av brodern
Olaus. Samtidigt inskärpes
kyrkodisciplinens vikt i överensstämmelse
med medeltida sv. kyrkotradition.
Gustav Vasa, som städse förstod att
hävda sin högsta bestämmanderätt i
kyrkliga ting, tillät ej L. att trycka
sin skrift. Genom en s. k. "förening"
av 1533 begränsade konungen
ärkebiskopens befogenheter och förbjöd L.
att honom oåtspord göra någon
"re-formacio i någenn mötte". — I
enlighet med Gustavs uttryckliga vilja
genomförde L. endast steg för steg de
katolska kultformernas utrensning. I
sin första tryckta skrift: "Een
for-clarning om vijgdavatn" (1538) har
han riktat ett angrepp mot det
magiska inslaget i den gängse katolska
folkfromheten. Under L:s första
äm-betsår rönte hans kyrkopolitik
motstånd från en stark katolsk opposition
inom prästerskapet, uppenbarligen
stödd av en folklig opinion.
Biskoparna i Götaland förblevo påven trogna,
och i Uppsala motverkades L. av
domkapitlet under den lärde teologen Pe-
der Galles ledning ända till dennes
bortgång (1538). Redan i början av
1540-talet dristade sig L. att låta
bryta ned vallfärdskrucifixen, främst
det berömda vid Svinnegarn (1544).
Detta utgjorde ett hårt slag mot den
katolska folkfromheten och markerar
en vändpunkt i vårt folks religiösa
historia. Tid efter annan inträdde ett
tydligt spänningsförhållande mellan
ärkebiskopen och konungen. L. förstod
dock städse att skickligt anpassa sig
efter Gustavs skiftande
viljeyttringar, dock utan att i grunden ändra sin
ståndpunkt. Efter konungens
brytning med reformatorerna Olaus Petri
och Laurentius Andreæ var L.
bisittare i den domstol, som 1540 dömde
hans broder till döden (varvid dock
den följande benådningen torde ha
varit underförstådd). Gustav Vasas
kyrkopolitik fick nu alltmer drag av de
tyska furstarnas egenmäktighet. År
1539 upprättade han en ny ordning
inom kyrkan, som ställdes under
högsta ledning av en tysk teolog, Georg
Norman, vilken erhöll titeln
superintendent. Avsikten var att gradvis
avskaffa episkopatet. Varje skymt av
kyrklig självständighet var nu
upphävd. Medan Norman tog ledningen
över Götalandsstiften, bevarade dock
L., tydligen genom sin försiktiga
hållning, ledarställningen över kyrkan i
det övre Sverige och lyckades uppnå
ett visst samarbete med Norman.
Ärkebiskopen sökte nu varligt vrida den
nya kyrkliga regimen in i en nationell
fåra. Av stor betydelse blev därvid L: s
omfattande litterära verksamhet. Han
var den ledande kraften i bibelverket
av 1541. S. å. utkommo mässan på
svenska och handboken, omarbetningar av
Olaus Petris tidigare verk. Det är
sannolikt L. personligen, som redigerat
1543 års psalmbok med evangeliebok
och Luthers lilla katekes jämte
bönbok, som utkom 1544. Sin polemik mot
katolicismen i kultfrågan
sammanfattade ärkebiskopen i "Dialogus om
then förwandling som medh Messone
skedde..." (1542, tr. av Abraham
Angermannus i Wittenberg 1587).
Efter Normans död 1553 återfickL. den
ledande ställningen inom den sv.
kyrkan. Han var nu också den ende
kvarlevande av den sv. reformationstidens
kyrkliga förgrundsgestalter. Han
fortsatte energiskt sin
författarverksamhet, som gav honom en helt
dominerande ställning inom det sv.
boktrycket under de närmast följ.
decennierna, trots att en stor del av hans
arbeten förblevo i manuskript. År 1555
utgav L. sålunda en omfattande
predikosamling i två delar, och två år
senare färdigställde han vårt lands
första nykterhetsskrift, "Emoot
dryckenskap", en fri bearbetning från tys-
kan (1557). Ehuru Gustav Vasa
understundom bestämt gav sitt misshag
till känna med vad han uppfattade
som L:s självrådighet, bevarade han
dock under hela sin regering en
välvillig hållning till denne och
anförtrodde honom flera viktiga uppdrag.
Sålunda anlitades L. av konungen som
ledare av en stor fredsbeskickning till
Ryssland 1557. På grund av sin starka
misstänksamhet mot Olaus Petris
krönika gav konungen L. i uppdrag att
framlägga sina synpunkter i en sv.
krönika. Denna blev mer antidansk
och antikatolsk än broderns, vilkens
arbete L. dock för den senare tiden
till stor del ordagrant avskrivit.
Under Erik XIV:s regering erhöll L.
mycket friare spelrum för sin
verksamhet, och lians auktoritet
förstärktes märkbart. — L. liar antagligen
ända sedan begynnelsen av sin
äm-betstid arbetat på en sv.
kyrkoordning. Det visade sig emellertid
omöjligt att erhålla Gustav Vasas
godkännande av en sådan, då denne ej ville
tillerkänna kyrkan frihet att själv
ordna sitt inre liv. Efter Eriks
tronbestigning framlade L. ett
kyrkoordningsförslag på en riksdag i
Stockholm 1562. Han hade vid
utarbetandet av detta självständigt byggt på
tyska förebilder. Förslaget blev
visserligen ännu icke officiellt antaget, men
L. kunde dock tämligen fritt leda den
sv. kyrkan efter dess principer. Medan
L:s religiösa polemik under
Gustav-Vasas regering nästan helt riktat sig
mot katolicismen, såg han under Eriks
tid huvudfaran för den sv. kyrkan i en
kalvinistisk strömning, som för en tid
vann ett visst inflytande vid hovet.
Denna rörelse, som inspirerades av
invandrande utlänningar, främst
konungens lärare Beurreus, angrep
häftigt den sv. kyrkans bruk av
ceremonier och kultrekvisita från den
katolska mässan (mässdräkter,
målningar, ljus på altaret, korstecken,
upphöjelse av nattvardselementen m. m.).
L., som bakom denna opposition
spårade ett kalvinistiskt angrepp mot den
lutherska nattvardsläran, försvarade
pietetsfullt de angripna bruken, vilka
lian uppskattade som en värdig
inramning till gudstjänsten och en hjälp
att åskådliggöra det heliga. Med
glödande trosnit och på ett uttrycksfullt
språk förfäktade L. tron på Kristi
lekamliga närvaro i
nattvardsmysteriet och tillbedjan därinför,
"adora-tionen". Han betonade därvid starkare
än Olaus Petri altartjänstens
betydelse. I denna strid författade han
bl. a. "Om kvrkiostadgar och
ceremonier" (1566", tr. i Wittenberg 1587).
L. uppnådde till sist, att konung Erik
klart tog avstånd från alla
kalvinist-sympatisörer. Vid Eriks störtande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
