Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Laurent, Torbern - 3. Laurent-Täckholm, Vivi, botanist, författarinna, syster till L. 2, se Täckholm - Laurentius - Laurentius Andreæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Laurent-Täckholm
4S8
Laurentius Andreæ
samt flera mätinstrument och
filterkopplingar. Han har gjort en
banbrytande insats för utvecklingen av de
elektriska strömkretsteorierna. —Gift
1926 med Bertha Eleonora Svensson.
J. H. N.
3. Laurent-Täckholm, Vivi.
botanist, författarinna, syster till L. 2,
se Täckholm.
Laurentius, ärkebiskop. † 3 eller
4 mars 1267. — L. var
franciskan-munk i Enköping, då han valdes till
ärkebiskop Jarlers efterträdare 1255.
L. uppehöll sträng disciplin inom
kyrkan och sökte bl. a. genomföra det på
Skänninge möte 1248 beslutade
celibatet. Från hans tid finnes även det
första vittnesbördet om
prästutbildning vid domkyrkan (1261). År 1258
lämnade påven tillstånd till flyttning
av domkyrkan från Gamla Uppsala
till det alltmer betydande östra Aros,
det nuv. Uppsala. L:s fölhållande till
konungamakten, representerad av
Birger jarl, är så gott som okänt, men
kyrkan har tydligen måst underordna
sig statens intressen, och det andliga
frälset erkändes knappast längre. L.
begrovs i franciskanklostret i
Enköping. H. Wn.
Laurentius Andreæ, reformator,
kyrkopolitiker, f. på 1470-talet
antagligen i Västmanland, † 14 april 1552
i Strängnäs. — L. studerade först i
Skara och Uppsala, senare i Bostock
(149S och ånyo 1506) ocli Leipzig. År
1498 blev han magister och
utnämndes s. å. till kanik i Strängnäs.
Antagligen studerade han juridik, enär
han 1505 innehade titeln "med
apostolisk auktoritet notarius publicus", en
i Sverige sällsynt värdighet. Visst är,
att L. förvärvade en avsevärd
bildning, bl. a. stor förtrogenhet med det
latinska språket. Han besökte tre
gånger Bom, sista gången 1509, och
sökte där för sv. räkning återvinna
den heliga Birgittas hospits i Rom
och bli dess föreståndare. I Rom
förvärvade L. en förtrogenhet med
kanonisk rätt oeh med den romerska
kurians praxis, som blev av stor
betydelse för hans senare kyrkopolitiska
verksamhet. Efter hemkomsten var
han en tid kansler hos biskop
Mattias i Strängnäs från 1515 och
uppnådde kort före 1520 den främsta
prelaturen i stiftet, ärkedjäkneposten.
L. var medl. av den nämnd, som före
Stockholms blodbad fällde den
ödesdigra kättardomen över Sturarna.
Efter biskop Mattias’ avrättning blev
L. stiftets självskrivne vikarierande
styresman. Avgörande betydelse för
Sveriges kyrkliga utveckling fick vid
denna tid L:s beröring med den unge
strängnäsdiakonen Olaus Petri. L.,
som var dennes närmaste kyrklige
förman, gjorde honom till förestån-
dare för domkyrkoskolan i staden.
Troligen redan under siii vistelse i
Rom hade L. influerats av tidens
nationalkyrkliga och reformistiska
strömningar, som gjort påvens
absoluta auktoritet starkt omtvistad
redan före Luthers uppträdande. Han
greps nil av starkt intresse för de
kyrkopolitiska möjligheter, som
Luthers och mäster Olofs förkunnelse
öppnade: statens frigörelse från
påvens politiska och ekonomiska
maktställning, inskränkning av
biskoparnas makt m. m. Det var genom L:s
personliga insats, som Olaus Petris
reformatoriska förkunnelse blev
kyrko-politiskt verksam. Under
senmedeltiden hade strängnäsbiskopen tillika
varit rikskansler, och som stiftets
chef blev även L., som redan under
befrielsekrigets slutskede trätt i
förbindelse med Gustav Vasa, konungens
sekr. och snart dennes mest betrodde
rådgivare, ett slags förste minister.
Redan vid tiden för konungavalet
sommaren 1523 skall L. ha givit
konungen en välvillig karakteristik av
den lutherska rörelsen, och han vann
honom snart för denna, även om lios
Gustav Vasa i ännu långt högre grad
än hos L. det kyrkopolitiska intresset
dominerade över det rent religiösa.
Tack vare L:s inflytande erhöll Olaus
Pstri befattningen som Stockholms
stads sekr. 1524 och fick samtidigt
rätt att predika i Stockholms
storkyrka. Med sin lärdom, erfarenhet
och utpräglade statsmannabegåvning
har L. i hög grad bestämt den ännu
unge konungens kyrkopolitik under
bela 1520-talet. Som ban städse
förstod att själv taktfullt träda i
bakgrunden för konungens person, är det
stundom svårt att skilja mellan hans
egna skrivelser oeh aktioner ocli
konungens. Med utomordentlig
skicklighet ledde L. underhandlingarna
med den romerska kurian. Dessa
avsågo en reorganisation av den
sönderfallna sv. kyrkoledningen med
tillgodoseende av statsmaktens anspråk
och lindring av avgifterna till Rom.
Då dessa förhandlingar, främst till
följd av kurians bristande
verklighetssinne och smidighet, runnö ut
i sanden och förbindelsen med Rom
praktiskt om ock ej officiellt avbröts,
blev L. i stånd att steg för steg
förverkliga sina nationalkyrkliga ocli
lutherska intentioner. Den
hänsynslösa handlingskraft ocli den
understundom försåtliga taktik, som han
därvid lade i dagen i kampen mot den
av folkets stora massa och de flesta
ledande kyrkomännen ivrigt
omfattade katolska traditionen, gjorde
honom snart till föremål för en rätt
allmänt utbredd ovilja. Han
betraktades som ärkekättaren, "heresiar-
ken", och krav på lians avlägsnande
höjdes ofta med kraft från
allmogehåll. L:s omisskännliga personliga
maktlystnad och hans för en tid
lysande yttre ställning förskaffade
honom också många fiender och
avundsmän. År 1524 erhöll L. den
betydelsefulla ärkedjäkneposten i Uppsala,
som han innehade vid sidan av den i
Strängnäs, och tillerkändes samtidigt
inkomsterna från Virmo pastorat i
Finland. S. å. erhöll han säte i rådet.
I ett brev till Vadstena kloster 21
febr. 1524 gav L. det första sv.
dokumentariska uttrycket för det
reformatoriska kyrkoprogrammet. Kyrkan
vore ej klerkernas samfund utan hela
det troende folkets gemenskap, varav
L. drog den ekonomiska
konsekvensen, att staten ägde rätt att beskatta
kyrkan. De lutherska lärorna borde
prövas med Bibeln som norm, och L.
tillrådde där öppet studiet av Luthers
skrifter. På Västerås riksdag 1527
krossade Gustav Vasa i enlighet med
L:s intentioner ocli med hans taktiska
stöd hierarkins ekonomiska oeh
rättsliga särställning. Höjdpunkten av sin
bana nådde L. på örebrokonciliet
1529, på vilket lian i sin egenskap av
konungens sekr. och ärkestolens repr.
satt som ordf. Säkerligen har L., stödd
på konungens auktoritet, dikterat
mötesbeslutet, som utmärkte sig
fölen avsevärd moderation ifråga om
reformer och lade grunden till en
officiellt påbjuden
kristendomsundervisning i kyrka och skola. — L. önskade
bevara en viss självständighet för
kyrkan i vården av dess egna
angelägenheter och slog därför vakt om
biskopsämbetet, vilket konungen efter
tysk-lutherskt mönster ville avskaffa.
För att upprätthålla den kyrkliga
traditionen genomdrev L. 1528 den
biskopsinvigning, genom vilken
"suc-cessio apostolica" ansågs lia bevarats
åt den sv. kyrkan. Han lyckades
vidare mot konungens vilja få till stånd
val och utnämning av ärkebiskop 1531
men blev själv förbigången på grund
av konungens farhågor för en alltför
självständig kyrkoledare. Klyftan
mellan de båda vidgades alltmer. År
1531 måste L. lämna sin
sekr.-befatt-ning och miste nu ledningen av
kyrkopolitiken, även om han ännu stod kvar
i riksrådet. Den forne
kungagunstlingen föll till sist helt i onåd ocli
blev föremål för konungens halvt
sjukliga misstänksamhet. På en
herredag i Örebro vid årsskiftet 1539—40
ställdes L. och Olaus Petri inför
rätta, anklagade för högförräderi, och
dömdes till döden. De båda
reformatorerna benådades dock mot
erläggande av dryga böter, vilka för L:s del
medförde förlusten av nästan hela
hans förmögenhet. Sin återstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
