Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla holluschickie rullade i väg några steg och satte sig ned
och gapade. Männen voro inga mer och inga mindre än
Kerick Booterin, chef för säljägarna på ön, och
Patalamon, hans son. De kommo från den lilla byn ej fullt en
halvmil från havsbarnkamrarna, och de höllo just på att
bestämma, vilka sälar de skulle driva till slaktfållorna — ty
sälarna drevos alldeles som får — för att sedermera
förvandlas till sälskinnströjor.
»Hallå!» sade Patalamon. »Se hit! Här är en vit säl!»
Kerick Booterin blev nästan vit under sin ansiktssmet av
tran och rök; ty han var en aleut, och aleuterna äro inte
något renligt folk. Därpå började han mumla en bön.
»Rör honom inte, Patalamon», sade han. »Det har
aldrig funnits en vit säl sedan ... sedan jag kom till
världen. Kanske är det gamle Zaharrofs ande. Han blev borta
under den svåra stormen i fjol.»
»Jag skall akta mig att gå honom nära», sade Patalamon.
»Han har onda ögon. Tror du verkligen, att det är gamle
Zaharrof, som går igen? Jag är skyldig honom för några
måsägg.»
»Titta inte på honom», sade Kerick. »Driv i väg med den
där flocken fyraåringar. Karlarna borde flå tvåhundra om
dagen, men säsongen har nyss börjat och de äro nya i yrket.
Hundra blir lagom. Raska på!»
Patalamon skramlade med en skramla, gjord av
skulderbladen efter en säl, framför hjorden av holluschickie, och
de blevo stående orörliga, pustande och blåsande. Så gick
han närmare och sälarna började röra på sig, och Kerick
drev dem inåt land och de gjorde intet försök att gå
tillbaka till sina kamrater. Hundra och åter hundra tusen
andra sälar sågo dessa drivas bort, men de fortforo lika väl
att leka. Kotick var den ende, som gjorde frågor, och ingen
av kamraterna kunde ge honom någon annan upplysning, än
att människor alltid brukade driva sälar på det sättet under
sex veckor eller två månader varje år.
»Jag skall följa dem», sade han, »och hans ögon nästan
trängde ut ur sina hålor, då han vaggade efter i hjordens
kölvatten.
»Den vita sälen följer oss!» ropade Patalamon. »Det är
första gången en säl av sig själv kommit till slaktplatsen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
