Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tst! Se dig inte om», sade Kerick. »Det är Zaharrofs
ande! Jag måste tala med prästen om saken.»
Avståndet till slaktplatsen var endast en halv engelsk
mil, men det tog nästan en timme att komma dit; ty om
sälarna drevos för fort, det visste Kerick, skulle de bli varma,
och då skulle skinnet gå sönder, när de flåddes. Därför
gingo de mycket sakta, förbi Sjölejonnäset, förbi Websters
Hus, tills de kommo till Salteriet och voro först då utom
synhåll för sälarna på stranden. Kotick följde efter, flåsande
och undrande. Han tyckte sig vara vid världens ända, men
larmet från sälbarnkamrarna bakom honom ljöd lika starkt
som dånet av ett bantåg i en tunnel.
Nu satte Kerick sig ned i mossan och tog upp sin klocka,
en väldig tennrova, och lät hjorden svalka sig under trettio
minuter, och Kotick kunde höra dimman som dagg droppa
ned från hans mösskant. Därpå kommo en tio, tolv karlar,
var och en försedd med en järnskodd klubba, tre eller fyra fot
lång, och Kerick pekade ut ett par i flocken, som hade blivit
bitna av sina kamrater eller som voro för heta, och karlarna
sparkade undan dem med sina tunga stövlar, gjorda av
skinnet av valrosshalsar, och så befallde Kerick: »Gå på!»
och karlarna slogo sälarna i huvudet med klubban i så rask
takt de kunde. Tio minuter därefter kände lille Kotick inte
igen sina vänner, ty deras skinn hade flåtts av från nosen till
bakfötterna och lågo kastade i en hög på marken. Kotick
hade fått nog. Han gjorde helt om och galopperade (en
säl kan galoppera mycket fort en kort stund) tillbaka till
sjön; hans små nya mustascher stodo på ända av skräck.
Vid Sjölejonnäset, där de stora sjölejonen sitta i brynet av
bränningen, kastade han sig huvudstupa i det kalla vattnet
och gungade där, ömkligt flämtande.
»Vad står på?» sade ett sjölejon vresigt; ty i regeln hålla
sig sjölejonen för sig själva.
»Scoochnie! Ochen Scoochnie!» (»Jag är övergiven,
mycket övergiven!»), sade Kotick. »De hålla på och döda
alla holluschickie på alla stränderna.»
Sjölejonet vände sitt huvud inåt land.
»Dumheter», sade han. »Dina vänner föra sitt vanliga
oväsen. Du måste ha sett gamle Kerick fiffa upp en flock.
Det har han hållit på med i trettio år.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
