Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände sig loj och lat, alldeles som människor bruka göra, när
de fått vårkänslor i blodet, kom han att tänka på den trevliga,
fasta stranden vid Novastoshnah sjutusen sjömil därifrån,
lekarna som kamraterna lekte, lukten av sjögräset,
sältjutet och striderna. Samma minut vände han mot norr,
simmade och simmade och träffade omsider på tjogtals
kamrater, alla med samma mål, och de sade: »Var hälsad,
Kotick! I år äro vi allesammans holluschickie, och vi
kunna dansa elddansen i bränningarna vid Lukannon och
leka i det nya gräset. Men varifrån har du fått den där
dräkten?»
Koticks skinn var nu nästan alldeles vitt, och ehuru han
kände sig icke litet stolt över det, nöjde han sig med att ropa:
»Sträck ut! Mina ben längta efter land.» Och så kommo de
allesammans fram till stränderna, där de voro födda, och
hörde hur de gamla sälarna, deras fäder, slogos i den böljande
dimman.
Den natten dansade Kotick elddansen med de årsgamla
sälarna. Havet är fullt av eld under sommarnätterna hela
vägen från Novastoshnah till Lukannon, och varje säl
lämnar ett kölvatten liksom av brinnande olja bakom sig och en
lågande blixt, när han hoppar, och vågorna bryta sig i stora
fosforescerande strimmor och virvlar. Sedan gingo de
inåt land till holluschickiemarkerna och rullade upp och
ned i det nya vildvetet och berättade historier om vad de
hade gjort, medan de voro till havs. De berättade om Stilla
havet, som pojkar om en skog, i vilken de plockat nötter,
och om någon hade hört dem, kunde han ha gått hem och
ritat en ny oceankarta, vars like man aldrig skådat. De tre-
och fyraåriga holluschickie kommo under väldigt stoj ned
från Hutschinsonkullen och skreko: »Ur vägen,
pojkbytingar! Havet är djupt, och ni känna ännu inte på långt när
vad som finns i det. Vänta tills ni rundat Kap Horn.
Hi, hi, hör på, ettåring, var har du skaffat dig den där
dräkten?»
»Jag har inte skaffat mig den», sade Kotick, »den har växt
av sig själv.» Och just som han skulle till att vräka omkull
talaren, kom ett par svarthåriga män med platta röda
ansikten fram bakom en sanddyn, och Kotick, som aldrig förr
hade sett en människa, hostade till och böjde ned huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
