Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
bundna isblocket, som bildar slutstenen i taket, såg han
Någonting, som tittade på honom från en liten isklippa
ett par tusen fot längre bort. Luften var töcknig, och
föremålet tycktes vara fyrtio fot långt och tio fot högt,
med en tjugu fot lång svans och en skepnad, som dallrade
utefter ytterlinjerna. Flickan såg det också, men i stället
för att skrika av förfäran sade hon lugnt:
»Dét är Quiquern. Vad månde nu komma?»
»Han vill tala med mig», sade Kotuko, men snökniven
darrade i hans hand, när han talade, ty hur mycket än
en människa må tro sig vara vän till besynnerliga och
farliga andar, tycker hon sällan om att bli tagen på orden.
Quiquern är ett spöke i skepnad av en jättelik, tandlös
hund utan ett hår på kroppen, som antages bo högt upp
mot norr och vandra genom landet strax innan stora saker
skola hända. Det må nu handla om angenäma eller obe-
hagliga händelser, men inte ens trollkarlarna våga tala
om Quiquern. Han gör hundarna vansinniga. Liksom
Spökbjörnen har också han åtskilliga extra par ben —
sex eller åtta — och det där Någonting, som hoppade upp
och ned i dimman, hade flera ben än någon riktig hund
behövde.
Kotuko och flickan fingo brått att krypa in i hyddan. -
Naturligtvis skulle Quiquern, om han hade velat taga
dem, ha kunnat trampa sönder deras hus i stycken över
deras huvuden, men känslan av att ha en fottjock snö-
vall mellan sig och det hemska mörkret var dock ganska
angenäm. Stormen bröt lös med ett tjut som tjutet från
ett järnvägståg, och tre dagar och tre nätter höll den i,
utan att ändra riktning det allra minsta och utan att
mattas av ens för en minut. De underhöllo stenlampan,
som, de hade ställt mellan sina knän, och gnagde litet på
det halvfrusna sälköttet och betraktade det svarta sot,
som samlade sig i taket under sjuttiotvå långa timmar.
Flickan gjorde ett överslag av livsmedlen i släden; för-
rådet kunde räcka högst i två dagar, och Kotuko under-
sökte järnspetsarna och lindningarna av rensenor på sin
harpun, sitt sälspjut och sitt fågelspjut. Det fanns ingen-
ting annat att göra.
» Vi skola gå till Sedna snart — mycket snart», viskade
Andra Djungelboken. ; 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
