Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
flickan. »Om tre dagar skola vi lägga oss ned, och så gå
vi. Skall din tornag ingenting göra? Sjung en angekoks
sång för henne, så kanske hon kommer hit.»
Han började sjunga i trollsångernas höga, tjutande
ton, och stormen avtog sakta. Mitt i hans sång sprang
flickan upp, lade sin vantklädda hand och därpå sitt huvud
på isgolvet i hyddan. Kotuko följde hennes exempel, och
där lågo de på knä och stirrade in i varandras ögon och
lyssnade med varje nerv spänd. Han slet en smal val-
bensspjäla från kanten på en fågelsnara, som låg på släden,
och efter att ha rätat ut den satte han den rätt upp och
ned i ett litet hål i isen och stöttade den med sin vante.
Den var nästan lika omsorgsfullt justerad som en kom-
passnål, och nu lyssnade de icke längre, utan gåvo akt.
Den fina stickan darrade litet — den minsta lilla ryckning
som kan tänkas — därpå vibrerade den stadigt ett par
sekunder, förblev orörlig och vibrerade igen, denna gång
visande åt ett annat väderstreck.
» För tidigt!» sade Kotuko. »Några stora isflak ha lossnat
långt härifrån på yttersidan.»>
Flickan pekade på stickan och skakade på huvudet.
»Det är den stora lossningen>, sade hon. >Lyssna på
landisen. Den knakar.»
När de denna gång knäböjde, kunde de höra de mest
besynnerliga dova stönanden och brakningar, som tycktes
komma under deras fötter. Ibland lät det som om en blind
hundvalp hade gnällt över lampan, därpå som om en sten
hade gnidits mot hård is, ögonblicket därpå som dova
slag på en trumma, men allt utdraget och försvagat, som
hade det kommit genom ett litet horn långt, långt bort-
ifrån.
»Vi komma ej att gå till Sedna i liggande läge», sade
Kotuko. »Det är islossningen. Tornaqen har lurat oss.
Vi skola dö.»
Allt detta kan låta rätt orimligt, men de två stodo an-
sikte mot ansikte med en mycket verklig fara. De tre
dagarnas storm hade drivit djupvattnet i Baffinviken
söderut och hopat det mot kanten av den långt ut nående
landisen, som sträcker sig västerut från Bylots ö. Därtill
korn, att den starka ström, som går österut från Lan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
