Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Andemakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konsistorium och landshövdingen hade fått en lång
förteckning på dessa båda prästers försyndelser, och inte långt
före jul skulle drabbningen stå mellan Gud och satan i
Matarengi tingsstuga förkunnade Buska. Den Wickman, den
Wickman, huru länge skulle han få rasa däruppe! Var helst
de samlades i gårdarna kring Herrens ord, var Wickman
dem på spåren och satte kronobetjäningen i rörelse. Varenda
kristen ville han förgöra, och nu, fastän han själv var så
illa ute, hade han också tagit upp striden med sina
ämbetsbröder, som voro trogna herdar i församlingen och rätt
delade sanningens ord.
Efter denna inledning, som - egentligen utgjorde svar
på frågor, vilka ställts på honom av de väntande, tog
Buska fram Luthers postilla och började föreläsa, här och
där inflickande några utläggningar över det lästa. Han
var en olärd man, och vissa ord måste han stava igenom,
innan han fick bukt med dem, men det låg ett djupt allvar
över hela hans väsende, och när han talade förmaningens
och varningens ord, kunde man se på honom, att han inte
talade å egna vägnar utan såsom sänd av den, som har makt
att behålla synder och förlåta synder.
Åhörarna sutto först stumma, och varje blick var
riktad på den läsande. Det var ingen som längre höll
eld i sin pipa. Man hade alldeles förlorat tanken för den.
Man hade förlorat tanken för Wickman och allt det onda
hän gjort, mån tänkte på ingen annan än den store
rättfärdige Guden, som talade till: fattiga syndare i dom och
rättfärdighet, men också i nåd och barmhärtighet. Buska
måste flytta sig nära elden, ty skenet från brasan började
mattas, när ingen längre hade tid att lägga på mera bränsle.
Det var endast matt som skenet föll över bokens blad, men
det var tillräckligt för att man skulle känna igen alla de
andäktigt lyssnande.
Där sutto arbetets och mödans söner. Grova voro
dragen och håret långt och okammat. Borta i sängen satt
gamle Aapo med. det fårade ansiktet och det långa skägget.
Hans gamla hustru satt bredvid och grät. Slitna voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
