Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vi älskade som alla nutidsbarn, — i vilkas kärleksväv man
326
Jag vill dig prisa, därför att din brygd
är stark som ingen trolldryck av Locusta
med hög bornyr av översinnlig dygd
och giftig bottensats av jordisk lusta.
Livet —■ detta liv som han törstar efter och vars eftersmak äcklar
honom — är i denna tids lyrik för honom framför allt kärleken. Men
hans kärlek är icke nordiskt ljus och ljuv, utan tung, brännande och
förtärande lidelse. I dikterna över hustrun är den sammanvävd med
sorgen över hennes död och tecknar sig stor och hel. Men i de senare
kärleksdikterna i dessa två första samlingar blir lidelsen alltmer plå-
gande, medvetandet om känslans förgänglighet allt starkare, förnim-
melsen av själens ensamhet också i det hetaste kärleksruset allt dju-
pare.
alltid spårar — bland guldtråd smärtans dunkelröda garn», bekänner
han i Stockholms-idyll. Hans kärlek har en stark sensualism. Men
det finnes hos honom också en längtan efter den lugna, stilla känslan.
Hans kärlek kan vara den osläckliga trängtan till Damen utan nåd
eller Lancelots förnedrande lidelse för Ginevra, men den kan också
sublimeras till den ljusa drömmen om den vita, skuldlösa Gudule.
»Att ge och få allt, att känna väsendets fibrer spända till det yt-
tersta, att lika starkt förnimma sällhet och förtvivlan — det är för
honom att älska, liksom det är att leva, oberoende av, om tiden inom
vilket det rymmes är en dag eller en evighet», säger Söderhjelm.
Detta temperament är något alldeles nytt i den svenska littera-
turen; på sin höjd kan man, som ofta framhållits, finna enstaka lik-
heter med Stagnelius. Till åttiotalsdiktningen, som Levertin tidigare
hyllat, bildar denna hans lyrik en bjärt kontrast. Den yttre världen,
mot vilken åttiotalet riktade sina blickar, har för honom en ringa be-
tydelse i bredd med den egna personlighetens djup, mot vilket han
vänder sin iakttagelse och sin reflekterande tanke. För naturen saknar
han i egentlig mening sinne, om ock vissa naturstämningar göra ett
starkt intryck på honom. Framför allt älskar han i dessa diktsam-
lingar våren, då vita fruktträdsblommor breda ut sitt valv eller deras
blad långsamt dala ned mot marken — vårtrött är ett adjektiv som
han med förkärlek upprepar. Men även fjällandskapet tjusar honom, och
det gör det alltmer i samma mån de intellektuella dragen i hans
väsen framträda. En speciell särprägel får hans diktning emellertid
av att den i så hög grad inspireras av historia och av konst,
skilt diktning och måleri. Den är full av namn ur i synnerhet
deltida litteratur: Monika, Lancelot, Ginevra, Chastelard, Florez
Blanzeflor, Beatrice, Tristan och Isolde. Ofta utgår den också
t ‘ EJ t 1.1 M
sär-
me-
och
från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
