Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en tavla eller formar den sig till beskrivning av en drömd bild: En
gammal pingstvisa, Gudule, Gamla målningar, prosadikten Änglar.
Sina mest personliga stämningar förkläder han gärna i historisk ko-
stym: Damen utan nåd, Iwan och Gawian, En munks visa, Skrivarens
visor o. s. v. Böök har påpekat, att till och med då han i Stock-
hohns-idyll blickar ut över det moderna Stockholm staden snart för
honom förvandlas till Bellmans stad. Och flera gånger tar han upp
gamla konstfulla diktformer som canzonen och den franska balladen.
Hans dikt är lärd och kulturhistoriskt färgad som de engelska prera-
faeliternas.
Också annars är stilen ny i svensk diktning. Den har förutsätt-
ningar hos Jacobsen. Men i huvudsak är den dock Levertins egen.
Den har mycket färgbeteckningar, framför allt lidelsens purpurröda
°ch renhetens och dödens vita. Den är fylld av dofter, starkare än
hos någon annan svensk skald. Stroferna ha en mjuk melodi; allitte-
ration och främmande namn skänka dem deras egenartade välljud.
Genom upprepningar av ord och rader i synnerhet i begynnelse- och
slutstroferna sammanfattar han också i yttre måtto dikterna till slutna
helheter. I Nya dikter märker man emellertid ibland en tendens
tn°t en enklare och knappare form; då han våren 1892 sände Hei-
denstam En ädlings visa tillade han: »det skulle nu vara min nya
stil». Men något verkligt genombrott av en sådan finner man knap-
past inom denna samlings ram.
Legender och visor och Nya dikter äro de mest betydande uttrycken
lur de sidor av den svenska nittiotalsandan, som närma den till de
uuropeiska symbolistiska och dekadenta tidsriktningarna. Den lidelse-
fulla skönhetsdyrkan, det exotiska, det litet preciösa, det konst- och
litteraturinspirerade i Levertins diktning är besläktat med dem. Men
nagra direkta intryck från dem kan man knappast finna. Och allt
detta är dock i grunden uttryck för något mycket personligt hos
Levertin. Men onekligen har just det som ger dessa samlingar en
sadan tidsfärg också vållat att deras omedelbara tjusning numera i
någon mån bleknat.
Sedan Levertin i de två diktsamlingarna givit ett lyriskt uttryck
at sitt inres starka känslor återgick han till prosan. Men de noveller,
Sotn han nu skapade, hade en helt annan karaktär än hans samtids-
shildrande åttiotalsnoveller. Alltsedan barndomen hade hans fantasi
älskat förgångna tidevarvs dikt och konst, och under sina litteratur-
historiska och konsthistoriska studier hade han ytterligare fördjupat
SI8 i dem, särskilt i sjuttonhundratalet. Så uppstodo under nittio-
talets senare hälft hans Rococonoveller (1899; den äldsta av dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
