Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det låg nog någon sanning i den. Fru Nordenflychts heta blod hade
hon icke, och jag tror därför, att Mortensen har rätt, då han i sitt
ypperliga porträtt av Fredrika Bremer skriver, att hon var »född
vestal».
 |
Årsta.
Fotografi. |
Fredrika Bremers barndom.
Vid den första blicken förefaller hennes barndom hava varit ovanligt lycklig.
Hon föddes (1801) i ett mycket rikt hem. Fadern, en av Finlands mest förmögna
köpmän, överflyttade 1804 till Sverige, där familjen under vintrarna var bosatt i
Stockholm, på somrarna på det
ståtliga medeltida godset Årsta, en tid
också på Nynäs. Carl Fredrik Bremer
var en högt bildad man samt även,
ehuru dyster och tungsint, en karaktär
av mer än vanliga mått, hans hustru
en älskvärd, ehuru mera ytlig
salongsdam. Barnen fingo en utmärkt
uppfostran — enligt den tidens fordringar.
De fingo lära sig språk och
bibringades alla möjliga talanger; men så roligt
böra de ej hava haft, och för att bliva
»sylfidiska» fingo flickorna sällan äta
sig mätta. Förhållandet till föräldrarna
var, såsom i dåtida förnäma familjer,
mera ceremoniöst, och deras studier och lekar övervakades av en — för övrigt
mycket förträfflig — guvernant. Fredrika Bremers och Blanches barndom var
därför ganska olika. Han fick sköta sig på egen hand, slåss med de andra
pojkarna i den Sporrongska gården; kom han så hem med sönderrivna kläder,
fick han kanske ett par hurrilar av hovslagaren, men så var den affären utagerad,
och till kvällen fick han äta sig mätt, ty fru Blanck hade ingen tanke på att
göra honom sylfidisk. Annat var det i det förnäma, stela Bremerska hemmet.
Skall man tro Fredrika Bremers senare skrivna anteckningar, kände hon sig
under sin barndom djupt olycklig. Hon var ful, otymplig, omöjlig för det
salongsskick, man ville bibringa henne, och hon kände sig såsom »den grimme Ælling».
Med all sannolikhet ligger det någon romantisk överdrift i hennes skildring av
den »Weltschmerz», som plågade henne redan som barn, men även om denna
ej var så djup, som man av hennes anteckningar frestas att tro, funnos nog
stunder, då ett fantasikraftigt, grubblande barn som hon hade de känslor, hon
beskriver. Hon hade likväl alla skäl att vara fadern tacksam för den uppfostran
hon fått. 1821 tog han hela familjen med sig på en årslång utländsk resa och
lät barnen se allt, som borde ses. Om denna resa yttrar sig dottern — som det
förefaller — litet otacksamt. Vi drogo — skriver hon — »i täckvagnar, i svett
och möda, genom Tyskland, Schweiz, Frankrike, Nederländerna. För hela
världens gods och guld, ja för själva Tegnérs snille ville jag ej göra denna resa om
igen på samma vis. Jag vill blott nämna det lidande, som mera enskilt rörde
mig. Begäret att veta och begäret att njuta vaknade inom mig med ny
förtärande häftighet vid åskådandet av naturens och konstens praktverk. Jag led
som Tantalus.» Detta låter ju, som sagt, litet otacksamt och motsäges av de
brev, som hon skrev under resan. Tack vare den uppfostran, hon fått, var hon
vid tjugo års ålder en ganska bildad ung kvinna, särskilt driven i den tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0213.html
