Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sympatiska. Hon hade ej Birgittas hårdhet och hennes begär att härska
och bestämma, men hon var under mjuka former kanske lika energisk
och gick, liksom sierskan, helt upp i sin filantropiska och sociala
strävan. Birgitta trodde sig sitta inne med den hela och fulla
sanningen, och det var hon, som förkunnade Frälsarens ord till
mänskligheten; Fredrika Bremer hade icke detta självförtroende, och under
hela sitt liv var hon snarast en frågande — i detta fall mera lik en
annan berömd svensk kvinna, fru Nordenflycht. Detta är hos bägge
det tilltalande. Självförtroendet och kritiklösheten ha lätt att lösa
livets gåtor. För ett djupare sinne förbliva de gåtor, och att
vördnadsfullt stanna inför dem, blott med en trängtan efter lösningen,
röjer i själva verket en högre och finare själskultur. Denna hade
både fru Nordenflycht och Fredrika Bremer. Men den förra, så
mycket hon än såsom skriftställarinna stod tillbaka för Fredrika
Bremer, hade dock en egenskap, som den yngre författarinnan
saknade. Hon hade ett varmblodigt temperament, hon kunde lidelsefullt
älska, och vid sidan av henne verkar Fredrika Bremer
temperamentslös, korrekt och kylig. I sin dagbok antyder hon, att hon en gång
haft ett tycke: »där jag älskade, älskades jag icke igen, och där jag
blev älskad i kärlek, kunde jag icke besvara med samma kärlek».
När man läser hennes arbeten, får man likväl det intrycket, att denna
böjelse måtte hava varit av väl intellektuell art. I sin första roman,
Familjen H***, skildrar hon ett ungt förlovat par, den täcka Julie
och löjtnant Arvid, vacker som en Adonis, men fruktansvärt
ointresserad för alla ideella frågor. Då fästmön vill svärma i månskenet,
föredrar han att äta kallops. Förlovningen blir också uppslagen, och
Julie blir gift med en äldre man, en professor L., »som ser så
gruvligt allvarsam ut, som har en skev fot, ett rött öga och två vårtor
på näsan». Men han var en i högsta grad intelligent man, föreläste
Herder i familjen, var en utmärkt själasörjare, rättänkande och lärd,
och i honom förälskade sig den unga Julie. Man har lätt att
misstänka, att Fredrika Bremers smak gått i samma riktning, att hennes
erotik — för så vitt någon dylik förekommit i hennes liv — varit av
en övervägande intellektuell art. Historien från Familjen H***
upprepas i Hemmet, och i brev till Malla Silfverstolpe försvarar Fredrika
Bremer, att hon gift bort den unga Eva med den sextiotreårige
assessor Munter: »Du visste ej då, vad jag nu ser mig nödsakad att
bekänna, nämligen att jag allt sen min barndom haft ett givet tycke
för gubbar, ja, en svaghet för dem, och att egentligen gubbar — eller
åtminstone äldre män — äro de personer av det motsatta könet, som
varit farligast för mitt hjärta.» Bekännelsen är ju skämtsam, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
