Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romanlitteratur. Hon hade läst och tagit intryck av 1700-talets familjeromaner,
Frances Burneys Evelina, Richardsons och Fieldings, Rousseaus och mad. de
Staëls romaner, även Fouqués Zauberring, slutligen också Schillers dramer. Av
föräldrarna hade hon således fått mycket, bildning, intellektuella intressen, en
social ställning, förmögenhet, och likväl har man orätt, om man stämplar hennes
nyss citerade yttranden såsom
otacksamhet. I stället har man häri att se
en utvecklingskraftig naturs omedvetna
strävan mot något, som i högre mening
kunde fylla ett människoliv. Ingen av
hennes samtida genomgick en dylik
Sturm und Drang-kris, och detta röjer
bäst överlägsenheten i hennes
personlighet. Ännu — berättar hon i sina
1831 nedskrivna anteckningar — »låg
min själ liksom i linda. Jag läste
romaner i mängd; de väckte begär efter
sällhet och kärlek, som ej kunde
uppfyllas. Jag läste predikningar i mängd,
som gjorde mig icke en smula bättre
eller mindre olycklig. Jag spelade på
mitt piano, sysselsatte mig, men allt
mera kraftlöst. Jag väntade på
händelsernas vink för att träda i
verksamhet, men inga händelser inträffade.
Broderande på en evig och grå
halsremsa, domnade jag allt mer och mer,
det vill säga i mina livligare krafter, i
min håg att leva... Lågan i min själ
flämtade ångestfull och ville blott ett
— för alltid slockna.» Detta är ju ren
romantik, längtan efter samma mystiska, blå blomma, som skymtat för Astolf
och Deolätus. Hos Fredrika Bremer hade denna längtan en nyans, som bådar
hennes kommande insats: »Fruntimmers lott i allmänhet och min egen särskilt
syntes mig ryslig. Jag såg dristighet och mod i männernas blickar, hörde dem
giva tankar och känslor luft, och jag var dömd till tystnad, till intet liv. Jag
kände mig vara född med starka vingar, men kände även, att de voro stäckta,
och trodde, att de alltid skulle så bli.» Helt naturligt vände sig då hennes tankar,
liksom förut Birgittas, till religionen: »Nu behövde jag tro, nu behövde jag
religionens tröst. Jag bad med vild otålighet därom; min plåga förblev densamma.
 |
| Fredrika Bremers mor, Britte Charlotte Bremer, f. Hollström. Teckning av Fredrika Bremer i ett album, tillhörigt friherrinnan Agathe v. Koch. Djursholm. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
