Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlamade poetiska kraft, som erinrar om Strindbergs under
Infernotiden. Det är mot denna bakgrund, vi måste se de tre
skräckdramerna Riddartornet, Glädjeflickan i Rom och Albert och Julia, vilka
av Böök med all sannolikhet hänförts till dessa månader.
Riddartornet.
Ämnet i Riddartornet är ohyggligt. En kejserlig general, von
Rheinfels, har bedragits av sin maka, Olivia, och till straff kastat
henne i ett hemskt medeltida fångtorn, där hon under femton år
försmäktat. Hennes och Rheinfels’ dotter Mathilda vet likväl ej av detta,
utan tror modern vara död. Rheinfels, som är en ren djävul, har
förälskat sig i sin egen dotter och vill, att hon skall skänka honom
den kärlekslycka, på vilken Olivia bedragit honom; med avsky ha
hans förförelseförsök tillbakavisats av Mathilda. Allt detta har
tilldragit sig före dramats början. När detta begynner, står Mathilda i
begrepp att rymma från fäderneslottet för att förena sig med en ung
man, som hon älskar. Då får hon av Herman — den trogne tjänare,
som fört föda till fången i riddartornet — veta, att hennes mor
lever samt att hon önskar att få träffa henne. Rheinfels ställer nu sina
villkor. Så vida Mathilda samtycker att bliva hans »brud», vill han
frigiva Olivia; vägrar hon, skall Herman rådbråkas, nyckeln till
riddartornet skall kastas i sjön och Olivia dömas till hungersdöden.
Efter en het själsstrid ger Mathilda vika. Men sedan brottet är
fullbordat och modern frigiven, tar hon sitt eget liv.
Dylika gräsliga ämnen lågo ju för romantiken. Chateaubriand,
som för Stagnelius betytt så mycket, hade i René behandlat kärleken
mellan bror och syster, och efter honom hade Byron tagit upp
motivet. Likväl torde man icke böra betrakta Stagnelius’ drama ur
denna synpunkt. Hos Chateaubriand och Byron hysa syskonen en
brottslig kärlek till varandra; denna lidelse är visserligen syndig, men
just detta gör dem på sätt och vis till varelser av en högre art. I
Riddartornet är det snarare motsatsen. Den renhjärtade Mathilda
avskyr Rheinfels, denne är Demiurgen i en ny gestalt, och inför dotterns
lik förklarar han sig vilja »bespotta modigt himlarna och dö med blodet
stänkt åt skyn som Julianus». För min del betraktar jag
Riddartornet såsom ett — jag lämnar därhän, om medvetet eller omedvetet —
motstycke till Martyrerna. Mathilda är liksom Perpetua en martyr,
men av en annan art. Perpetua är en genomförd egocentriker, som
för sin egen salighet offrar fader och moder; den senare dör av sorg
över hennes trosövergång, och den förre blir inför hennes ögon
nedstucken, då han vill rädda henne från döden. Mathilda är hennes
motsats. För att rädda modern begår hon en dödssynd, och för att
icke nödgas fortsätta brottet gör hon sig skyldig till ännu en:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0358.html
