Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på tal, men »efter några diskurser och någon överläggning stannade
akademien enhälligt i det beslut att denna gång tillägga det
Lundbladska priset åt historiarum adjunkten vid Lunds universitet Herr
Magnus Bruzelius för dess arbete, kallat Sveriges historia för
ungdom, vilken förtjänte ett utmärkt beröm och med mycken framgång
blivit nyttjad vid undervisningen». Tegnér tyckes icke hava insänt
någon röstsedel, men skrev till Hagberg: »Att Bruzelius fått
Lundbladska priset för sin historia, gläder mig visserligen; dock hade väl
Nicander förtjänt det även så väl» — Stagnelius tyckes han således
hava ställt utom räkningen. Och i ett brev på sommaren 1822 skrev
han: »Det gläder mig mycket, att Nicander blivit invald i (götiska)
förbundet. Jag väntar av honom för Iduna vida mer än av Beskow.
Blir Nicander icke bortskämd av Uppsaladumheterna, så är jag
övertygad, att vi i honom en dag få en utmärkt skald. Martyrerna av
Stagnelius har jag läst. De förråda stora, men tyvärr missledda
anlag. Den fosforistiska tvinsoten, som endast kan förklaras av ett
slags poetisk onanism, har där som i de andra Liljorna övergått till
karikatyr. Gud göre honom frisk och klok. Det är ju obegripligt,
att poesien, som icke är annat än livets hälsa, skall antaga en sådan
febricitant form och utsminka sig med hektisk rodnad på de friska,
de runda kinderna. Jag trodde, att detta affekterade oväsende en
gång skulle ta slut eller åtminstone ej förleda andra än intellektuella
krymplingar; men jag märker, att jag misstagit mig.» Det sjukliga
i Stagnelius’ fantasi hade framhållits också av Hammarsköld och
Palmblad, men de hade icke låtit detta drag i hans skaldskap
bortskymma den storhet, detta ägde. Tegnér däremot såg nästan blott
bristerna, och hur föga han senterade Stagnelius, visas bäst av hans
samtidigt uttalade omdöme om en innehållslös verskonstnär som
Nicander.
På hösten 1820 återtog Stagnelius sin tjänstgöring i
Ecklesiastikexpeditionen och höll nu på med denna ett helt år, till hösten 1821.
Tjänstgöringen var, som sagt, föga ansträngande, egentligen blott
renskrivning, och han hade således god tid att fortsätta sin diktning.
Såsom Nilsson visat, skrev han under denna tid ytterligare flera
»liljor» — bl. a. den förut citerade Se blomman! — men genom de
teosofiska spekulationer, åt vilka han hängivit sig, hade hans fantasi
tydligen blivit alldeles överhettad. Genom missbruk av sprit och
opium förvärrades hans själstillstånd än ytterligare, och han stod
under dessa månader tydligen vid sinnessjukdomens gräns. Samtidigt
tyckes han hava utvecklat en febril författarverksamhet, som bär spår
både av hans sjuka fantasi och av hans oerhörda, trots detta, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
