Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Atterboms sista år - Övriga nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyromantiken därför övergå till försvaret. Inom pressen fördes
detta företrädesvis av Palmblad, och Atterbom drog sig
mer och mer tillbaka till litteraturhistorien. Det var
under dessa år (1841—1855), som han skrev sitt stora
verk Svenska siare och skalder med dess ädla, humana
syn på den äldre litteraturen. Men själv blev han allt
mer och mer ensam, den ena efter den andra av hans
gamla vänner skildes hädan, och 1854 avled hans maka.
Den upplaga av Lycksalighetens Ö, han året därpå
utgav, är ägnad hennes minne, och denna dikt till den
hädangångna blev hans sista, ty själv slutade han sitt liv
på högsommaren 1855. Ädlare än i denna dikt till den
döda hava ålderdomens resignation och hans egen okuvliga
idealism kanske aldrig uttryckts:
Till vila ha de gått de Sångens söner,
Bland vilka förr jag ynglingsharpan slog.
Min kväll är kommen; aftonrodnan kröner
Min synvidds gräns i enslig nordanskog.
En fläkt jag redan från det fastland röner,
Vars hägringsö min längtan fordom drog.
Om någon än vill hennes toner höra? —
Jag vet det ej; det hinner ej mitt öra.
Ju mer för mig vart jordens bländsken släckes,
Dess mera klart, du himlaminne brinn!
Förbliv min första tanke, när jag väckes;
Förbliv min sista, när jag somnar in!
Var gång min blick av tårars sky betäckes,
Tillviska mig den frid, som nu är din:
Ledstjärna! Lär mig att till dig mig svinga,
Att bedja, verka, hoppas — och förklinga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
