Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nyromantiken
- Atterboms sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Atterbom själv om sitt sagospels mening — “vinnes med att
leva för sig själv, även om detta skulle verkställas i den
högsta estetiska formen. Astolf borde levat för Gud och
samhället.“
Atterboms sista år.
Sagospelet blev därför i viss mån ett inlägg mot den
nyromantiska världsåskådningen och dess ensidiga esteticism,
en poesiens egen tragedi. Men det var på samma gång
ett försvar för nyromantikens oändlighetsträngtan, och ett
ädlare uttryck har denna icke fått än i denna härliga,
tyvärr så föga lästa dikt. Ty oförklarligt nog förstod
samtiden ej den djupa poesien i Atterboms sagospel, och
mottagandet blev påfallande kyligt. Att detta djupt
skulle såra Atterbom, är lätt att förstå, och denna brist
på sympati avhöll honom från att åter taga upp några
stora uppgifter. Men även andra skäl bidrogo härtill.
1828 blev han professor i filosofi, och föreläsningarna
samt det uppslitande examensarbetet togo nu hans tid i
anspråk. Efter mitten av 1830-talet såg det väl en tid
ut, som om hans diktkonst skulle leva upp i en seconda
primavera. Han hade 1835 blivit professor i sitt
älsklingsämne estetiken och började nu dikta en ny serie Blommor
samt fortsätta Fågel Blå. Men framgångens tid skulle
aldrig komma. 1838 gjorde hans så beundrade vän
Geijer sitt “avfall“ samt skrev i samband därmed en för
Atterbom högst sårande recension, samtidigt övergick
Almquist till rabulismen, och enigheten i det nyromantiska
kotteriet var sprängd. Aftonbladets anfall på
Uppsalaultraismen blevo allt häftigare, och även vid universitetet
uppväxte en opposition mot nyromantiken. Det var
hegelianismen, som nu gjorde sitt inträde där och som från
filosofisk och estetisk synpunkt angrep schellingianismen.
Anförare var Atterboms egen lärjunge, Bernhard Elis
Malmström, som i sin kritik knappt använde den
personliga skonsamhet, på vilken Atterbom kunnat göra anspråk.
Reaktionen mot nyromantiken började således på
1830-talet för att med nästa årtionde nå sin höjdpunkt, och
denna reaktion var dels filosofisk med hegelianismen, dels
politisk och dels estetisk med Runeberg, C. A. Hagberg.
Malmström m. fl. Från att vara segrare, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/3/0085.html
