Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
demagoger. Bakom denna skildring ligga tydligen Tiecks
satiriska sagospel, och Atterbom urladdar här
nyromantikens hela hat mot “upplysningen“ — särskilt i diktens
andra, omarbetade upplaga. Av den liberala pressen
stämplades naturligtvis denna skildring såsom ett non plus
ultra av dumhet. Men ehuru Atterbom här varken har
humoristens goda lynne eller den gustavianska satirens
fina, dräpande kvickhet, har han onekligen med
följdriktighet dragit ut slutsatserna ur den idealitetslösa
världsåskådning, som han bekämpade. Naturligtvis är
det en vrångbild av liberalismen han här ger, men ingen
satir söker vara opartisk och rättvis, och frågan är blott,
om den träffar de sårbara punkterna. Att döma av den
ursinniga förbittring, han väckte, tyckes han verkligen
hava gjort det, och i varje fall har man här den svenska
nyromantikens mest betydande satir, som i det hela är
både dräpande och rolig.
Såsom en motbild mot den hyperboreiska uselheten
sätter Atterbom den gamla skalden Florio och dennes
omgivning, vilka dragit sig undan den moderna tiden och
snarast leva i minnets värld. I denna finner sig också
Astolf mest hemma. Men inför denna forntid känner han
också djupare sin skuld. När han kunnat handla, hade
han i stället drömt, och nu var det för sent att vrida
tiden rätt. Det vardagliga — yttrar Astolf — ansåg jag
för smått, och jag gjorde därför intet i min högmodstro
att kunna göra allt.
Uttröttad på lumpenheten vill han återvända till Felicias
ö. Men på återfärden — i det femte äventyret — nås
han av Tiden, och Zephyr kan blott föra hans lik till
sällhetslandet, över vilket olyckan nu brutit in. Nu
kommer också diktens grundtanke fram. Den jordiska
kärleken är ej den högsta. Kravet på lycka är
själviskt, och den verkliga kärleken fordrar försakelse. Blott
då Astolf och Felicia lärt sig lida, nå de den salighet,
som är förmer än den sinnliga lycksaligheten. Det högsta
i livet är heller icke dikten, utan det är religionen.
Skönhetens rike sjunker därför i grus, men över detta höjer
sig evighetens. Ingen rätt lycksalighet — skriver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
