Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15.6 den gamla antikvitëtshandeln
de förstulna upptågen och allt stoj och larm, som tillhöra
en skola, och mitt i detta larm satt den stackars
skolmästaren, själva ödmjukhetens och enkelhetens avbild,
förgäves sökande fästa sina tankar på de plikter han hade att
sköta och att glömma sin lille vän. Men det ledsamma i
hans befattning påminde honom ännu livligare om den
villige lärjungen, och hans tankar strövade från hans elever
— det var tydligt och klart.
Ingen visste det bättre än de lataste gossarna, som blevo
allt högljuddare och blevo allt djärvare och mera tilltagsna.
En bortkommen stackare, som stod bredvid pulpeten för att
läsa upp sin läxa, tittade icke längre i taket efter de ord,
han glömt, utan närmade sig skolmästaren och kastade en
blick i boken; den lilla skarans upptågsmakare skelade och
gjorde miner — och det utan att hålla boken för ansiktet,
och hans åskådare kände i sitt bifall inga gränser för sin
förtjusning. Om skolmästaren råkade vakna upp och
tycktes märka vad som försiggick, saktade sig larmet ett
ögonblick och intet öga mötte hans, utan att det hade ett flitigt
och djupt ödmjukt uttryck; men i samma stund han föll
tillbaka i sitt förra tillstånd, brast det löst ånyo och tio
gånger högljuddare än förut.
Nell satt vid fönstret, sysselsatt med sitt arbete, men
ändock uppmärksam på vad som tilldrog sig, fastän stundom
ganska skygg för de bullersamma gossarna. Då läxorna
voro slut började skriftimmen, och som det blott fanns en
pulpet, och det skolmästarens egen, fick varje gosse sitta där
efter tur och svettas med sina krokiga rader, under det
skolmästaren gick omkring i rummet. Därunder var det
litet tystare, ty han kunde komma och titta över den
skrivandes axel och helt milt säga honom, att han skulle giva
akt på, huru den eller den bokstaven var formad på någon
av provskrifterna på väggen och bedja honom taga den till
föredöme. Därpå kunde han stanna och tala om för dem
vad den sjuke gossen sagt aftonen förut och huru han
längtat att få vara hos dem än en gång, och den stackars
skolmästarens väsende var därvid så ädelt och innerligt, att
gossarna tycktes vara helt ångerfulla att de hade plågat
honom så mycket och höllo sig i fulla två minuter alldeles
stilla.
»Jag tror jag ger er lov i eftermiddag, gossar», sade
skolmästaren, då klockan slog tolv.
Vid denna underrättelse uppgåvo gossarna ett högljutt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
