Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 235
»Aha, din lilla satunge!» tänkte lektorn. »Men
mig skall du inte lura.» Högt sade han: »Nå, jag
skall ändå hem och krypa i slafen. Så det passar
bra...»
Ellen svarade honom ingenting och med
enstafviga repliker bara, då han, oskyldigt promenerande
vid hennes sida, tog upp det ena närliggande ämnet
efter det andra. Hon ökade takten oupphörligt, nu
bar det i väg i snälltågsfart, en retad och
ursinnig människas sätt att gå. Hennes ansikte såg
han ej, doldt som det var af kapuschongens
framskjutande sidostycken, och hon vände det aldrig
emot honom, men han misstänkte att ögonen inte
just voro lika mildt dufvoblida, som de annars alltid
brukade vara. »Det här förlåter hon mig inte,»
tänkte lektorn. »Nej nej, att bli ertappad på bar
gärning...»
Nu stodo de vid alléns början, vid det första
huset i staden.
Denna gång räckte Ellen beslutsamt fram
handen:
»Farbror skall förstås till vänster... Ja, godnatt
då, farbror!»
Han log invärtes. Nej, honom skulle hon
verkligen inte försöka lura.
»Jag kan godt gå med dig till porten. Det är
så mörkt på gatorna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
