Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 LEGENDER OCII BERÄTTELSER
»Å, det är ju månsken ... Å, det behöfs visst
inte!» Nu lät det nästan bedjande, ångestfullt.
Men han var obevekligt hård:
»Jo, min själ, Ellens pappa tycker nog inte om,
att Ellen går ensam så här sent. — Vet pappa om
för resten, att man är ute och slarfvar så här på
nattkvisten ?»
Han log skälmaktigt.
Men Ellens hufvud sjönk åt sidan i en uppgifven,
trött rörelse. Och med ens, till lektorns gränslösa
förvåning, satte hon båda händerna för ansiktet och
böljade gråta högt, skakande, förtvifladt.
»Men kära barn . . .1»
Lektorn bara stod där, slagen, och kom sig
ingenting för att göra.
»Men kära barn ...!»
Då bröt det ut:
»Låt mig vara — o låt mig, låt mig vara! Gå
sin väg, gå...! O jag är så gränslöst olycklig!»
»Ellen då...!» Med lätt våld tog han hennes
händer och förde ned dem. Han såg hennes
ansikte, belyst af månljuset, öfversköljdt af tårar,
förgrämt, hopplöst. Hon löste sig från hans grepp,
tycktes vilja skynda bort — men så föll hon med
ens åter samman och lutade sig mot farbroderns
axel, medan tårarna strömmade på nytt i ohejdad
fart nedför kinderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
