Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den grekiska litteraturen - Den hellenistiska skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den form, i vilken Hellas’ äldste tänkare framlagt sin
naturfilosofi, innan de började att använda prosan. Med all
sannolikhet var det dessa nu förlorade ioniska lärodikter,
som tjänade de lärde alexandrinarne till förebild. En dylik
arkeologisk fråga framkallade en häftig strid inom Museions
lärda värld, frågan, huru den nya tiden skulle ställa sig till
det homeriska epos. Den ledande filologen, Kallimakhos,
drev den utan tvivel riktiga satsen, att den nya, kultiverade
tiden ej kunde skapa ett folkepos såsom det homeriska:
därtill fordrades en naiv, ännu halvt barbarisk
världsåskådning. Nu kunde man blott skriva mindre “epyllier“,
behandlande en enstaka händelse och tekniskt utmejslade med
den elegans, som den nya tiden fordrade. Även här var
mönstret dock lånat från forntiden, från de epyllier från
Homeros’ och Hesiodos’ tid, vilka säkerligen ännu funnos i
Alexandriabiblioteket, och för att exemplifiera riktigheten av
sin sats skrev Kallimakhos ett epyllion, Hekale, som vi blott
känna genom ett referat samt några — på sista tiden genom
papyrusfynd ytterligare ökade — fragment. Dikten tyckes
icke hava saknat poetisk förtjänst. Ämnet var Theseus’
strid mot den marathonska tjuren, men huvudintresset anknöt
sig icke härtill, utan till Theseus’ möte med en gammal,
ensam bondkvinna Hekale, i vars koja han tar in, innan
han drar ut i kampen; då han sedan såsom segrare vänder
tillbaka, får han höra, att den välvilliga gamla slutat sina
dagar. Tanken i dikten var helt visst kontrasten mellan
båda, mellan den unge av kraft, hälsa och segerlycka
omstrålade hjälten och den gamla, av livet brutna kvinnan,
och i denna vemodsfulla kontrast ligger onekligen något av
den hellenistiska tidens humanitet.
Litteraturhistoriskt sett fick Kallimakhos’ försök att
återuppliva den homeriska tidens epylliediktning en icke ringa
betydelse. I Rom skrev Catullus dylika epyllier, i viss mån
även Ovidius, och genom dem överfördes den korta,
mytologiska berättelsen till renässansen. Särskilt populär blev
den i England på Shakspere’s tid, och den store skaldens
enda episka försök äro tvänne dylika epyllier: Adonis och
Lucrece.
Men i Alexandria segrade ej Kallimakhos’ åsikt utan strid.
Mot honom uppträdde en annan av Museions lärde,
Apollonios från Rhodos, och förfäktade möjligheten av ett nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
