Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel Oxenstierna. 249
förtröstan till Gud och förtroende för hvarandra, icke mindre
än deras redbara arbetsamhet och klara omdöme, lysa fram
ur hvarje rad af de förtroliga eller officiella meddelanden,
som vexlats mellan Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna, Ett
eldigt snille med stora gåfvor och ett moget förstånd med
genomträngande skarpsinne förenade sig i dem till en persona
moralis, hvars like historien icke har att uppvisa. Den ene
var konung, den andre aristokrat, men den ene som den
andre har väl visat att han - som Gustaf skref till Axel 1630 -
2>i verlden ingen annan skatt sökt hafver, än att göra till
fyllest mitt stånds pligt, deruti mig Gud hafver låtit födas».
I ett och tjugu år varade samarbetet mellan konungen
och hans kansler. Om krigsärender, så väl som om
inrättandet af civila embetsverk, om politiken i stort så väl som
om kammarärenden i smått, handlade deras muntliga och
skriftliga meddelanden, och säkerligen hade ingen närmare
kunskap om alla kung Gustafs enskilda och
familjeförhållanden, än Axel Oxenstierna. Axel hade vid kung Carls
jordefärd hållit ett tal, som rörde de närvarande till tårar; han
ombestyrde enkedrottning Kristinas begrafning och
författade hennes personalier. Hertigarne Carl Filips och Johans
bortgång gjorde honom till boutredningsman. Och att han
väl förstod faran för landet afskilda grenar inom furstehuset,
derom vittna så väl hans ord, att hertigarnes död sparade
Sverige en blodbastu, som hans obenägenhet mot den
utländske fursten Johan Casimirs anspråk för egen och sönernes
räkning, under det Axel som ifrigast sökte fullgöra sin ed
till Gustaf Adolf, att hålla kronan på hans dotters hufvud,
Redan 1610 hade Oxenstierna underhandlat med Kristian
IV och hans råd; 1613 fick han i Ulfsbäck och Knäröd
förnya bekantskapen, 1624 och 1628 ytterligare. Inga af dessa
möteri voro egnade att mildra hans danskhat. Att ej kriget
mot Danmark å nyo utbröt 1624 var honom föga i lag. Ännu
i tjugu år skulle han vänta på revanche.
Nu är väl att märka, att Oxenstiernas motvilja icke gälde
det danska folket, utan den danska statsledningen. Han såg
hur Sveriges fiender alltid hade att tillgå Danmarks öra och
öga, ja, så vidt tillfälle gafs, äfven dess arm. Och i norr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
