Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’ 618 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
ett valmöte och tog upp frågan om konungens handfästning. Därför måste förhål-
landet till Sverige först afgöras, ty man måste veta, om det skulle blifva en unions-
lag för alla rikena eller blott för Danmark och Norge. På grund af denna svaghet
i Kristierns ställning i.förhållande till faderns året förut och Sten Stures under årets
lopp stadgade herradöme i Sverige blef utgången nu mycket olika. Hela frågan om
Kristierns erkännande i Sverige eller rikets skattskyldighet blef uppskjuten i två år
till ett nytt unionsmöte, och stilleståndet mellan rikena utsträcktes ännu längre till
slutet af mars 1516. Också hade de svenska ombuden gifvit rent besked, att de i
valet mellan fred med Danmark och inbördes krig å ena sidan och krig med Dan-
mark och fred hemma å den andra valde det senare.
I sin handfästning måste Kristiern bevilja frälset en betydlig ökning af dess pri-
vilegier. I politiskt afseende lyckades han bättre försvara konungamaktens intressen,
så att de mest besvärande af konung Hans’ löften i Halmstads recess, som berodde
på svensk inverkan, nu gingo ut eller mildrades. Men af betydelse för framtiden
blef handfästningens afslutning, som gjorde undersåtarnes trohetsplikt beroende af
att konungen höll sina löften i handfästningen. Betecknande för Norges vanmakt
är den ringa hänsyn, som i handfästningen tages till det norska riksrådets önsk-
ningar. Af åtta i Köpenhamn närvarande norska riksråd voro fyra danskar, men
råden ingåfvo dock gemensamt sina besvär och önskningar och fingo afslag på alla,
som voro af någon politisk betydelse.
Af de två furstar, som vid denna tid styrde Nordens riken, var Sten Sture 20,
Kristiern 32 år gammal. Bägge sökte stärka sin ställning genom äktenskap. Den
förre gifte sig kort före faderns död med Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, Karl Knuts-
sons dottersons dotter, och drog därigenom till sig en af högadelns rikaste och mest
ansedda släkter. Under striden om riksföreståndarskapet torde hennes morbröder
af släkten Baner, af hvilka Knut Eskilsson var den äldste i riksrådet, hafva bidragit
till försoningen mellan rådspartiet och Sten Sture. För Kristiern underhandlade
hans morbroder Fredrik den Vise af Sachsen med kejsar Maximilian om en gemål af
hans eget hus, och 1514 fullbordades äktenskapet med kejsarens sondotter den unga
Elisabeth. Dessutom var Kristiern förbunden med Skottland, Frankrike, Spanien,
Polen och flere tyska furstar och lyckades äfven att få ett förbund med storfurst Vasilij
i Ryssland, riktadt mot Sverige. Men bundsförvanterna voro alla upptagna af egna
affärer och inskränkte sin hjälp till goda önskningar eller tillstånd att värfva trupper.
Kristierns öfverlägsenhet låg därför hufvudsakligen i hans större ekonomiska och
diplomatiska resurser och däraf följande lätthet att skaffa sig ansenliga legohärar
och skepp. Men i Danmark var man nu föga angelägen om ett krig med Sverige.
Det gällde både om adeln och allmogen och än mera om Norges. Som Kristierns
rustningar icke heller voro fullbordade vid det af talade mötet 1515, mötte det inga
synnerliga svårigheter att vinna ytterligare uppskof till februari 1517. Men då hade
Kristiern fått sin bästa bundsförvant, hvarpå han hittills bidat, liksom sina före-
trädare i dylika fall. Det var det inbördes kriget i Sverige, hvilket nu som förr
organiserades af ärkebiskopen och fredspartiet.
När den gamle ärkebiskop Jakob på grund af sin ålder och orörlighet icke
längre var en passande partichef i de svåra tider, som stundade, då det gällde att
genom en allians med den danska konungamakten trygga det svenska prästadömet och
den eviga freden, beslöt ärkebiskopen att draga sig tillbaka och redan under sin lifstid
sörja för en värdig efterträdare. Han valde Gustaf Eriksson Trolle, som genom börd
och uppfostran var en vän af Danmark och unionen och en bitter fiende till Sten
Sture och hans medhjälpare, som utestängt hans ätt från makten. Försöket lyckades
så väl, att riksföreståndaren steg för steg lockades att gifva sin medverkan till Gustaf
Trolles befordran, och denne vigdes i Rom i maj 1515 till Sveriges ärkebiskop. Vid
hemkomsten påstod han emellertid, att riksföreståndarens ombud i Rom hemligen
motarbetat honom hos kurian, och själf har han sannolikt redan på hemresan af-
talat ett gemensamt uppträdande med Kristierns ombud, med hvilket han stämt
möte i Lübeck, och undvek vid hemkomsten att sammanträffa med riksföreståndaren.
Denne hade emellertid tagit Stakets län under sin förvaltning och fiendskapen växte
under ömsesidiga misstankar och beskyllningar. Redan på sommaren 1516 trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
