Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 617
Från den östra sidan hotade icke längre någon omedelbar fara, ty konung Hans’
försök att ånyo hetsa ryssarne mot Sverige hade misslyckats, och storfurst Vasilij slöt i
stället fred på 60 år mot villkor, att gränsen skulle efter tre år regleras enligt den
nöteborgska freden från Systerbäck till Kaino haf (mars 1510). Men på den norska
sidan var Kristiern så säker om landet, att han på nyåret 1511 vågade med några
tusen ryttare draga genom Västergötland öfver Skara till Jönköping och tillbaka genom
Småland. Städerna brandskattades, kyrkorna plundrades och herrgårdarne brändes,
men allmogen skonades, om den mötte med gengärd och aflade hyllningsed. Riks-
föreståndaren var sjuk, och det var efter Åke Hanssons död illa sörjdt för ortens
försvar. Dessa motgångar i förening med händelserna till sjöss, där danskarne, under
Jens Holgersson spelade mästare under hela försommaren 1511, gaf ärkebiskopen
mod att åter taga ledningen. Sten Kristiernsson började än en gång fejden, denna
gång mot riksföreståndaren, och på ett rådsmöte i Stockholm i juni voro de
flesta rådsherrarne ense om, att riksföreståndaren borde afgå framför allt af den grun-
den, att han stått och stod i vägen för freden med konung Hans. Emellertid kom
det till förlikning, enligt hvilken riksföreståndaren skulle tills vidare kvarstå och
frågan återupptagas på allmän riksdag våren 1512. Men i januari dog Svante Nils-
son plötsligen under en rådplägning med bergsmännen i Västerås.
Vid den tiden hade fredspartiet i det svenska rådet redan inledt underhandlingar
med Danmark om ett fredsmöte, som också kort efter kom till stånd, men då lii-
beckarne icke infunno sig, uppskötos förhandlingarne till ett nytt möte i Malmö,
och där kom det till uppgörelse i april både med Sverige och Lübeck på villkor,
som voro för bägge ytterligt förödmjukande men för de svenska herrarne icke värre,
än de själfva ville hafva. Ett fredsmöte skulle hållas i Köpenhamn midsommartid
1513, vid hvilket 12 svenska rådsherrar skulle infinna sig med fullmakt att antaga
ett af de tre villkoren i den köpenhamnska freden. Till dess skulle handeln vara fri.
Före 1513 års fredsmöte hade emellertid händelser inträffat både i Sverige och
Danmark, som gåfvo mötet ett helt annat resultat, än man å bägge hållen väntat.
Det visade sig snart, att den unge Sten Svantesson, som på Hemming Gadds råd
återupptog sin farfaders Sturenamn och således blef en ny Sten Sture fast af annan
ätt än den folkkäre bondehöfdingen, i själfva verket var ett mycket värre hinder för
den biskopliga skattéfreden, än hans i dubbel mening affällige fader någonsin varit.
I riktig känsla häraf förenade sig biskopar och andra rådsherrar omedelbart om att
utestänga honom från riksföreståndarskapet och fylkade sig i stället kring Erik
Trolle, hvars fader Arvid en gång i liknande syfte blifvit framskjuten af sin svär-
fader, Ivar Axelsson, gentemot den gamle Sten Sture. Men den unge herr Sten
hyllades på tingen i den ena landsänden efter den andra. Örebro hus innehade
han själf, på Stockholms och Västerås’ slott sutto hans faders trogna anhängare och
gåfvo honom omedelbart sina trohetsförsäkringar. Öfriga slottshövdingar följde snart
efter, främst Sten Kristiernsson, som nu skilde sig från rådspartiet. Detta sökte emel-
lertid på ett rådsmöte i Uppsala vid Eriksmässan hos den församlade menigheten
draga allmogen till Erik Trolle med förespeglingar om fred och goda dagar, men
Sten Sture var tillstädes och drog allmogen till sig. Vid fortsatta förhandlingar i
Stockholm ingingo 6 biskopar, tre prelater och 19 världsliga rådsherrar ett förbund
30 juni att med lif och makt motstå den, som »ville tränga rikets råd från de fri-
heter, makt och välde, som deras förfäder haft hafva efter Sveriges lag och god
gammal sedvänja af hedenhös att skicka styrelse och regemente i riket, som dem
tyckes bäst och nyttigast vara efter tidens lägenhet, synnerligen då krönt och krismad
konung icke är i landet». Inom mindre än en månad hade dock alla fogat sig, och
den 23 juli valdes Sten Sture till riksföreståndare. Att det kom till en uppgörelse i
godo, torde väsentligen hafva berott på den nu från Lübeck återkomne Hemming Gadd.
I Danmark dog konung Hans ett hälft år därefter, 4 månader förr, än den stora
fredskongressen skulle sammanträda i Köpenhamn. Ehuru Kristiern var långt förut
vald till tronföljare och hyllad i alla Nordens riken och slottslofven var ställd på
honom både i Danmark och Norge, så fordrade det danska riksrådet nu i alla fall
sitt fria val och en del af riksråden inlät sig till och med i underhandlingar med
farbrodern, hertig Fredrik af Holstein. Fredsmötet i Köpenhamn blef således också
Världshistoria IL 78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
