Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
insattes äfven här emot kapitlets val en dansk, Kristierns egen kansler, domprosten
i Roskilde, Erik Valkendorij. På de tre fasta slotten Bohus, Akershus och Bergens
kungsgård insattes konungens pålitliga tjenare af dansk eller främmande börd, och
man hade intet vidare att frukta från det lamslagna landet. Under den växande
spänning mellan Danmark och hansestäderna, som blef en följd af handelsförbudet
på Sverige och de danska sjöröfverierna, gynnades nu åter holländska köpmän i Ber-
gen och stadens egna borgare på lubeckarnes bekostnad, och Rostock miste ändt-
ligen sina för den norska handeln ruinerande privilegier i Oslo.
Samma år, som Kristiern sändes till Norge, sträckte konungen handen till det
svenska unionspartiet genom ett förslag till uppgörelse, som möjligen utgått från
partiet själft. Åtminstone omfattades ett af förslagets alternativ med så mycken ifver
af Sveriges biskopar, som om det gällt deras eget skötebarn, och ännu i Olaus Petri
krönika ljuder partiets klagan, att ej detta förslag vann framgång. Svenskarne skulle
antingen åter erkänna konung Hans som sin herre eller ock hans son Kristiern eller
ock förbinda sig att årligen utbetala en passande summa penningar. De båda första
alternativen hade numera i Sverige ingen förespråkare, ty de båda konungarne hade
genom sina våldsgärningar och domar ingifvit de svenska herrarne en sådan skräck,
att Svante och hans vänner nu alls icke vågade möta dem ens mot lejd och äfven
biskopar och mindre bemärkta män fordrade särskilda lejdebref af konungen och
Kristiern och det danska rådet. Så mycket ifrigare blef man för det tredje förslaget,
ehuru bönderna i Värend och Möre omedelbart gåfvo till svar, att om de skulle be-
tala skatten till konung Hans, så skulle det blifva med bolyxor och dalpilar, och
äfven de mera klarsynta bland herrarne insågo, att förslaget innebar ett stort steg
till Sveriges underkufvande. Men då lubeckarne föllo undan för det tredubbla
trycket af sin landsherres bud, de omboende tyska furstarnes hotelser och de danska
kaperierna och Finlands och Sveriges kuster hemsöktes med svåra ödeläggelser, fick
fredspartiet öfverhanden i rådet.. Slutligen ingingo sex svenska rådsherrar, af hvilka
tre voro präster, den nesliga traktaten i Köpenhamn den 17 augusti 1509, genom
hvilken Sverige förband sig att årligen af kronoskatten betala konung Hans och hans
drottning 13,000 mark, intill dess Hans själf eller Kristiern blifvit på ett nytt möte
erkänd som konung och alla tvister mellan rikena afgjorda genom öfverenskommelse
eller dom. Ehuru ombuden genom denna traktat handlat i strid mot sin instruk-
tion, som endast mot återgifvande af Kalmar slott och Öland medgaf den årliga
skatten och blott för konung Hans’ lifstid, blef den dock på ett svenskt rådsmöte
på hösten bekräftad; men till någon verkställighet kom det aldrig,- ty just vid denna
tid ändrades den politiska ställningen i Norden, så att riksföreståndaren åter fick
öfvertaget öfver Jakob Ulfssons parti.
Detta var närmast en följd däraf, att det nu kom till öppen brytning mellan Lii-
beck och Danmark. Kejsar Maximilian, som 1506 känt sig smickrad af ett upp-
träda som öfverdomare i Norden och straffa upprorsmakare, hos hvilka han själf
ett tiotal år förut hade anmält sig som tronkandidat, hade nu fått en annan upp-
fattning af sina plikter som tyskt kejsare och 1508 upphäft förbudet att handla på
Sverige, ja till och med utfärdat förbud mot allt understöd till Danmark mot Lii-
beck, som nu icke längre ville underkasta sig den svenska afspärrningen och sände
en stor flotta till Stockholm kort efter den nesliga freden i Köpenhamn. Svante
Nilsson och Hemming Gadd förbundo sig nu i mars 1510 på ett möte i Västerås
med några af de dugligaste krigarne i riksrådet att mot sin uppenbare fiende konung
Hans afvärja rikets skada och aldrig tillåta, att den i Köpenhamn bestämda afgiften
till vanära och åtlöje för alla skulle betalas. För detta manliga beslut måste nu
alla böja sig. De svenska skepp, som kunde uppbringas, förenades med den ven-
diska flottan och hemsökte Blekinge och Laaland med rof och brand. En svensk
beskickning till Lubeck afslöt krigsförbund med Danmark mot de vendiska städerna,
och Hemming Gadd, som jämte den unge Sten Svantesson medföljt flottan till Dan-
mark och Lubeck stannade nu i två år som svensk resident i denna stad. En följd
af förbundet med Lubeck blef, att både Kalmar och Borgholms slott kunde från
sjösidan^ afspärras, och bägge kapitulerade inom årets utgång. Däremot stupade den
tappre Åke Hansson Tott vid ett infall i Skåne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
