Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
i synnerhet innehöll detaljerade bestämmelser om det gemensamma konungavalet,
på hvilket ett stort inflytande tillades allmogen. Längre fram under unionstiden
föreställde man sig, att detta förslag, som blef kändt i afskrifler, blifvit utarbetadt
af en unionskommitté och antaget på ett unionsmöte, ehuru det icke ens blifvit
framlagdt på något sådant.
Karl Knutsson, som icke varit med i Kalmar 1436, utan hållit sig i efterhand,
fann villkoren så betryggande, att han inom kort antog dem och hyllade Erik.
Sålunda kom han att i Söderköping deltaga i fördelningen af slotten. Men konung
Erik hade förlorat lusten att styra, då han icke fick styra efter sitt goda behag, och
stannade på Gottland i afvaktan på att inre tvedräkt åter skulle gifva honom makten
i hans riken. Det såg ock en tid ut, som han räknat rätt. I Sverige uppträdde
Erik Puke som böndernas ledare efter Engelbrekts död, och äfven drots och marsk
täflade inbördes om makten. Allmogen i Västmanland och Dalarne slöt sig med
förtroende till Erik Puke, som ville hafva en inhemsk konung men säkerligen icke
Karl Knutsson, på denna tid en utpräglad aristokrat. Denne ingrep mot bonde-
rörelsen med kraft, tog exempel af Jöns Eriksson och hängde upp bönder i rök
androm till varnagel, fick genom svek Erik Puke i sina händer och lät afrätta honom
(febr. 1437). Allmogen i Dalarne och Värmland svarade med att dräpa Karl
Knutssons fogdar och vägra honom skatten, men blef undertvungen och straffad.
Spänningen mellan drots och marsk berodde närmast på det oklara i själfva sakläget.
Efter Kalmar förlikning och dess fullbordan genom slottens öfverlemnande i Söder-
köping borde väl drotsen i konungens frånvaro vara rikets egentlige föreståndare, men
å andra sidan var Karl Knutsson 1436 vald till rikshöfvitsman och som sådan
hyllad äfven af Kristiern Nilsson, och Erik hade icke själf infunnit sig i Söderköping,
såsom aftaladt var. Det blef då en samregering med drots och marsk under stän-
diga slitningar.
Konungen infann sig icke heller till de möten, som blefvo utsatta i Sverige 1437
och 1438, och gjorde sig under tiden omöjlig som regent både i Sverige qch Danmark.
Sedan han förgäfves sökt hjälp hos härmästaren i Preussen för att återvinna sina
riken, infann han sig i Danmark under vintern 1437-1438 och gjorde där energiska
ansträngningar för att bringa Danmark under sina pommerska fränders lydnad och
trygga Bogislaws tron, till hvars förmån han ville omedelbart abdikera. Då detta
icke gick för sig, ville han åtminstone hafva honom till medregent och sökte ock
få honom slott och län i händer. Slutligen kom det till öppen brytning mellan
konungen och hans danska råd, där Peder Lykke 1436 afgått från ärkestolen och
fått Hans Laksmand till efterträdare. Denne, som ville frigöra kyrkan från dess
beroende af konungamakten, skapade en utprägladt oppositionell stämning mot konungen
i rådet, och Erik lemnade då i vredesmod Danmark för alltid och slog sig åter ned
på Gottland.
Striden mellan Karl Knutsson och hans fars morbroder, den gamle drotsen, gällde
innerst unionens fortbestånd. På en riksdag i Arboga i aaars 1438 har tydligen drot-
sen haft öfvertaget. I afvaktan på det till sommaren utsatta mötet med Erik i Kal-
mar lät man den tillförordnade samregeringen mellan drotsen och marsken bestå,
mottog Karl Knutssons nedläggande af rikshöfvitsmannaskapet som en själfklar sak
och gaf honom ansvarsfrihet för dess förvaltning. Ehuru Erik sedan icke infann
sig i Kalmar, blef han dock fortfarande erkänd som konung och förbindelsen mellan
Nordens riken bekräftad »till evig tid». Den här träffade öfverenskommelsen inne-
höll ock en bestämmelse, som tydligen är riktad mot den bland de svenska om-
buden närvarande Karl Knutsson, då den hotar till lif och gods den, som gjorde
något mot de andra rikena, så att de måtte åtskiljas och komma till tvedräkt igen.
Men de danska ombudens i trots af 1436 års fördrag ånyo framträdande anspråk på
öfverherradöme i unionen gjorde ock, att ehuru den eviga freden och försvarsför-
bundet mellan Nordens riken bekräftades, det dock icke vidare ovillkorligen fast-
ställdes, att de skulle hafva samma konung, utan blott att, om något rike behöfde
ny konung, det icke omedelbart skulle skrida till val utan först hänskjuta till ett
unionsmöte, »hvad som då är nyttigare att hafva en konung eller flere».
Emellertid medförde de danska anspråken, att marsken kunde på ett nytt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
