Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 593
i augusti i Södertälje med sig förena både drots, biskopar, lagmän och öfriga mera
betydande frälsemän till ett antal af 100 representanter för Sveriges aristokrati i en
gemensam förpliktelse att försvara »rikets rätt, lag, privilegier, frihet och goda gamla
sedvänjor». Konungen blef här stämd till Mora stenar inom 12 veckor att stå till
rätta och uppfylla sina förbindelser.
Omedelbart i anslutning till detta möte firade marsken sitt andra bröllop i Stock-
holm och lät vid dess slut förkunna, att han ej vidare ville stå under drotsen, utan
gaf sina bröllopsgäster och andra i Stockholm närvarande att välja på sig och honom.
De fleste förklarade sig då för Karl Knutsson och de andre, särskildt biskoparne,
sökte förlika sig med honom. Sålunda blef han erkänd som riksföreståndare, och
slottslofven ställdes på honom. Men flere af slottsherrarne, som efter Kalmar möte
1436 fått sin slottslofven ställd på konung Erik med råds rade, ville ej uppgifva
slotten till Karl utan rustade sig till försvar. Karl såg i drotsen hufvudmannen för
denna opposition och lät svekfullt öfverfalla honom på hans hustrus gård Räfvelsta
i Uppland och tvinga honom att uppgifva sina förläningar utom Viborg. Äfven öfriga
oppositionella slottshöfdingar angrep han och lyckades småningom få slotten i sina
händer, Borgholms slott dock först på sommaren 1440. Under dessa inre strider
i Sverige ansåg Erik tiden vara kommen att låta höra af sig, men då han på som-
maren 1439 infann sig på Stegeborg, som ännu hölls honom till hända, fann han
ingen tillslutning och vände snart åter. Han kom för sent. Detta berodde väsent-
ligen på händelsernas gång i Danmark.
Där hade efter Eriks besök ett bondeuppror utbrutit, som förmådde rådet att
inbjuda Eriks systerson, Kristofer af Bayern, en sonson till Wenzels motkonung i
Tyskland, Ruprecht, att infinna sig i Danmark och öfvertaga styrelsen för att sålunda
på en gång bevaka sina egna rättigheter, befria Danmark från de pommerska hertigarne
och återställa ordningen. Han kom ock på våren 1439 till Lübeck och utsågs till
riksföreståndare af rådet, på samma gång som man uppsade Erik tro och lydnad
23 juni; men under de yttre och inre faror, som hotade Danmark, fann man sig
IVungen att beläna hertig Adolf med hela Söderjutland och att äfven gifva efter för
hanseaternas fordringar med afseende på den öresundska tullen och andra tvistefrågor.
För Sverige, som uteslutande för fredens skull med grannrikena hade hållit fast vid
Erik, fanns då ingen anledning att längre erkänna honom, och på ett riksmöte i Tälje
på hösten samma år uppsade man honom äfven här trohet och lydnad.
Äfven i Norge, där dock Bogislaw redan var erkänd som tronarfvinge, kom Erik
för sent. Det norska riksrådet beslöt i augusti 1440 att följa de andra rikenas ex-
empel och i sin ordning uppsäga honom.
Emellertid dröjde det ännu ett par år, förrän de nordiska landen enat sig om
gemensam konung. Svenskarne ville först hafva sina friheter och privilegier lag-
ligen tryggade, så att de icke måtte falla i en ny träldom, danskarne åter ville åter-
ställa det gemensamma konungadömet, helst utan några förskrifningar och i alla hän-
delser utan unionslagar, som kunde förplikta Danmarks rike. De danska riksråden
uteblefvo därför från unionsmötena eller kommo utan fullmakter att stifta unions-
lag^r. I Danmark tog man emellertid utan hänsyn till den i Kalmar 1438 ingångna
förbindelsen det afgörande steget genom att 9 april 1440 utse Kristofer till konung.
I Sverige hade man på en riksdag i Arboga i januari utsatt konungavalet till hösten
i förhoppning, att man dessförinnan skulle hafva uppnått konstitutionella garantier på
det unionsmöte, som var utsatt till sommaren i Kalmar. Där infunno sig några
danska råd men icke för att lagbinda en union utan för att locka Karl Knutsson
öfver till det unionella partiet med stora löften. Det lyckades emellertid icke bättre,
än att valriksdagen i Arboga i oktober 1440 endast villkorligt utsåg Kristofer till
konung: han måste först godkänna en mängd i Arboga uppsatta artiklar, som också
skulle föreläggas de andra rikenas råd på ett unionsmöte och af dem bekräftas. Till
detta möte i Lödöse infunno sig danska riksråd men utan fullmakt och utan att
hafva underrättat norrmännen, som därför till en början uteblefvo. De rnfunno sig
emellertid på svensk kallelse och slöto nu ett separat förbund med svenskarne feb-
ruari 1441 att inbördes skydda hvarandras lag, rätt och friheter. Vid ett personligt
möte med Karl Knutsson sökte Kristofer ytterligare locka honom öfver till sig genom
Världshistoria II. 75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
