Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONELL LITTERATUR.
529
sångare från början af 1300-talet, hvars dikter för första gången uppvisa konst-
mässiga s. k. Töne. På 1400-talet antogo sångskolorna en skråmässig karaktär;
de förnämsta af dem hade sitt säte i de sydtyska städerna Mainz, Augsburg, Nurn-
berg, Memmingen, Kolmer, Ulm. Antingen var det mästarne inom ett särskildt
handtverk eller safntliga handtverksmästare i en stad som sammanslöto sig till ett
sångarskrå och företogo sig att uppfinna Töne. De sammanträdde vanligen söndag
eftermiddag under presidium af en vald styrelse, s. k. Gemerk, som hade att ut-
öfva kritik i öfverensstämmelse med de talrika regler och föreskrifter, som denna
konstriktning var underkastad. Sammanfattningen af alla dessa regler och föreskrif-
ter kallades tabulatur. I hufvudsak har denna poesi karaktären af en i stränga
former och efter obrottsliga regler
utöfvad rim- och strofkonst utan
all högre lyftning, och den är af
mindre betydelse för litteraturhisto-
rien än för det ärbara tyska handt-
verksståndets kulturhistoria.
Mästersången och folkvisan ut-
göra så att säga motsatta poler
inom den lyriska poesien. Den
senare gifver ett okonstladt, ofta oför-
blommeradt, men alltid lifligt och
ej sällan högst poetiskt uttryck för
folkets känslolif, för dess glädje
och sorg. Den tyska folkvisan
uppstod på 1300-talet och uppnådde
sin blomstringstid under 1500-talet;
författarne äro vanligen okända.
Folkvisorna anknyta sig stundom
till enstaka, historiska tilldragelser,
men utgöras till öfvervägande an-
talet af kärleksvisor, som besjunga
trohet och otrohet, skilsmässa och
återseende, eller de äro muntra och
kvicka, käcka och sorglösa dryckes-
och sällskapsvisor.
Till ett tyskt drama funnos
under medeltiden endast ansatser.
En sådan är fastlagsspelet, till en
början ett improviseradt skämt
med förklädnader och allahanda
upptåg, senare en dramatisk fars
med utbildad dialog. Till ämnes-
val och behandling äro dessa spel
dels groft komiska, ja smutsiga,
dels öfvervägande satiriska, i det
En sida ur första upplagan af Sebastian Brants
Narrenschiff 1494.
de förhåna enskilda klasser och stånd, särskildt bönderna. En verkligt dramatiskt
karakteriseringskonst och enhetlighet i handlingen saknas fullständigt.
Därjämte funnos äfven andliga spel och mysterier, som särskildt uppfördes vid
de stora kyrkliga högtiderna, men som till form, språk och ämnesval alltmer aflägs-
nade sig från sitt kyrkliga ursprung. Äfven komiska element upptogos i desamma,
och utom från bibeln hemtade man sina ämnen äfven från traditioner och helgon-
legender. Märkvärdigast i fråga om ämnesvalet är väl mysteriet eller spelet »Om
fru Jutta», författadt af en stadspräst, Theodor Scharnberg; det behandlar »påfvinnan
Johannas» historia. I det hela visa emellertid dessa spel, om hvars författare vi
vanligen sakna kännedom, föga originalitet och själfständighet i uppfattningen.
Af stor betydelse för den tyska prosans utveckling blef uppbyggelselitteraturen
under 1200- och 1300-talen, icke minst tiggarmunkarnes predikningar och skrifter.
Världshistoria II. 67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
