Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528
W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
kärna utgöres af »Teuerdanks» friarefärd till konung »Ruhmreich» (d. v. s. hertig Karl
af Burgund), för hvars älskliga dotter »Ehrenreich» (Maria) han gör sin kur och som
han äfven vinner trots alla svårigheter, de tre höfdingarne »Fiirwittig», »Unfallo»
och »Neidelhart» lägga i vägen för honom. Under det att »Weisskunig» först långt
senare bragtes inför offentligheten, trycktes »Teuerdank», försedd med karakteristiska
träsnitt, redan under Maximilians lifstid; den upplefde en hel rad upplagor och
gjordes sedermera till föremål för åtskilliga omarbetningar. Någon litterär betydelse
fick emellertid icke det otympliga, torra rim verket; lika svagt i fråga om uppfinnings-
förmåga som komposition, visar »Teuerdank» tvärtom till full evidens, att den ridder-
liga diktningen, såväl i den gamla, episka som i den nya, allegoriserande formen,
numera helt och hållet spelat ut sin roll.
Af större värde är i allmänhet den mindre, poetiska och prosaiska berättelsen,
som äfven den företer många beröringspunkter med den didaktiska litteraturen.
Ämnena äro till stor del äldre, så t. ex. historien om de »Sju vise mästare», som från
Indien vandrat till Grekland och därifrån ut öfver hela Västerlandet. I novellform
exemplifieras här kvinnornas trohet, respektive otrohet. Redan tidigt lades de seso-
piska fablerna till grund för tyska fabelböcker i bunden och obunden form. Dit hör
den bernske dominikanermunken Ulrich Böners omkring 1350 författade Edelstein.
Arbetet, som innehåller hundra folkliga berättelser, till största delen djurfabler, hör
till de första i Tyskland tryckta böckerna. Vid sidan af djurfabeln framträder äfven
djureposet, som går tillbaka på äldre traditioner om mäster Reinhart (räfven) och
hans streck. Dessa traditioner hade i Nederlanden gjorts till föremål för en ny
redigering, som ligger till grund för den första gången år 1498 tryckta lågtyska ver-
sionen af Reyneke de Vos. Satiren, Reinekes lifselement, framträder samtidigt i
en annan form i den strassburgske stadsskrifvaren Sebastian Brants Narrenschiff
(1494), det i sitt slag mest betydande tyska diktverket vid medeltidens slut och tidens
mest spridda moraliskt satiriska lärodikt. I hundratretton narrar af olika slag, som
sammanträffa på ett* fartyg, satiriserar dikten mänskliga laster och svagheter samt
tidens och de enskilda ståndens lyten. Huru högt värde samtiden satte på denna
tidsspegel framgår af den utomordentliga spridning, som Narrenschiff erfor, och
icke minst af den omständigheten, att den strassburgske predikanten Geiler von Kaisers-
berg höll en hel cykel predikningar öfver dikten. Äfven de tyska humanisterna
hälsade denna satir med förtjusning.
Karakteristiska för den senare tyska medeltidslitteraturen äro slutligen rimspråken,
d. v. s. små rimmade tänkespråk, allvarliga och komiska, berömmande och satiriska,
öfver alla slags ämnen och förhållanden. Det fanns särskilda rimsägare, som
sökte sin utkomst genom dylika små föredrag vid hofven och i städerna. Som
författare till talrika rimspråk märkas på 1300-talet den af högt sedligt allvar
utmärkte österrikiske sentensdiktaren Heinrich »Teichner» och hans landsman och
samtida Peter Suchenwirt, hvilken senare särskildt författade poetiska eftermälen och
äreminnen öfver aflidna, framstående personer. Äfven städerna hade sina äreminnen,
framför allt Niirnberg, där på 1400-talet tvenne borgerliga diktare, Hans Schnepperer,
kallad Rosenpliit, gelbgjutare och artillerimästare, och en från Worms invandrad
barberare (kirurg) och mästersångare Hans Folz, tillhandahöllo borgerskapet med
rimspråk, skämtberättelser, jul- och nyårshälsningar och äfven små dramatiska scener.
Inom lyriken påträffa vi ännu tvenne representanter för den ridderliga kärleks-
poesien, grefve Hugo von Montfort och Oswald von Wolkenstein, hvilkas blomstringstid
inföll under det 14:de århundradets sista och det 15:des första årtionden. De äro för-
fattare till talrika visor, af hvilka särskildt Wolkensteins uppvisa den mångfald
af riktningar och nyanser, som äro egendomliga för denna konstform, hvarjämte
diktaren, som vandrat vida omkring i världen, förlänade sina skapelser individuellt
lif genom att infläta sina egna, växlande upplefvelser. På det lägsta planet slår den
karaktärslöse Michael Beheim från Schwaben (omkring 1450), hvars mekaniska dikt-
konst betecknar afslutningen på den gamla, högstämda minnesången.
Men lyran, som sjunkit ur riddarnes hand, togs åter upp af handtverkarne, och
sångkonsten utvecklades af dem vidare till skolmässig formalism. Den äldsta af
dessa sångskolor grundades sannolikt i Mainz af Heinrich Frauenlob, en vandrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
