Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
ridderliga diktningens stora skapelser. Vid midten af 1200-talet aftog emellertid in-
tresset för diktkonsten, det ridderliga väsendet urartade och den poetiska kraften
gick förlorad. Den i de traditionella formerna fortsatta poetiska alstringen hade mera
karaktären af efterbildning än af original, och äfven i fråga om ämnesvalet gjordes
inga nya landvinningar. Som arf från den gångna glansperioden förfogade dock
denna efterblomningens tid öfver en ledig form, ett flytande språk och stor rimkonst,
men vidlyftighet ersätter bristen på djup, och diktverken svälla ofta ut till ett oer-
hördt omfång. Så t. ex. författade den ridderlige ministerialen Rudolf från Ems en hel
rad högst omfattande poetiska berättelser, bland dem »Vilhelm af Orleans», »Barlaam
och Josaphat» och »Den gode Gerhard», den sistnämnda handlande om en from
köpman från Köln, som oegennyttigt friköpte kristna slafvar från saracenerna. Han
har sin öfverman i Konrad från Wiirzburg, en man af borgerlig härkomst (f 1288),
hvars »Trojanska krig» i sitt ofullbordade tillstånd räknar 60,000 vers.
Som författare till en biblisk världskrönika är Rudolf från Ems fader till den dikt-
art, som representeras af rimkrönikorna, hvilka under tidernas lopp från sin egen-
skap af dikt alltmer öfvergå till historia. Omkring 1300 uppstod en braunschweigsk
rimkrönika, en kölnsk, författad af stadsskrifvaren Hagen, en livländsk krönika, vidare
den af borgaren i Wien Jan Enikel författade världskrönikan eller s. k. fursteboken,
samt den steiriske riddaren Ottokars som historisk källa flitigt använda rimkrönika,
som med stor åskådlighet och relativ sanningstrohet skildrar dessa sydöstra land-
skaps historia från den babenbergska ättens utslocknande (1246) till och med konung
Albrekt I:s död (1308).
Under samma period framträdde äfven omfångsrika lärodikter, äfven dessa ett
arf från riddartiden, till hvilken man måste räkna Thomasin von Cirkläres Welscher
Gast och Freidanks Bescheidenheit (d. v. s. erfarenhet, insikter). Af en annan
karaktär är däremot den omfångsrikaste af alla dessa lärodikter, Hugo von Trimbergs
Der Renner. Författaren, till yrket skolföreståndare i Bamberg, var hemmastadd i den
latinska och tyska andliga och världsliga litteraturen och egde själf ett bibliotek,
men hemtade äfven sitt material ur folkliga traditioner. Hans verk står på så sätt
vid öfvergången till litteraturen under medeltidens tvenne sista århundraden, under
hvilka det ridderliga bildningsidealet gått under och ersatts af krass naturlighet,
naivitet och osminkad realism i tanke och känsla, i tal och framställningssätt, ofta
i förening med sträfhet och råhet. Tydligast gifver sig detta omslag till känna i den
s. k. »borgerliga» diktningen, i hvilken det ridderliga eposet till och med parodierades
genom det bondska. I viss mån har den borgerliga lyriken en representant äfven
inom den klassiska litteraturen, nämligen i Neidhart von Reuenthal, hvars rykte
grundar sig på hans bondvisor (Dörflerlieder). Två århundraden senare skapade
schweizaren Henrik Wittenweiler det första komiska hjälteeposet genom sin dikt
»Ringen». Denna handlar om torneringar, frierier och bröllopsfester, men hans
hjälte är en bondtölp, torneringen en komisk vapendust mellan bönder, och
bröllopsfesten firas som ett bondbröllop med ett omåttligt ätande och ett stor-
artadt slagsmål. Under Neidhardts namn går äfven en samling visor och skämt,
den s. k. Neidhart Fuchs, härrörande från slutet af 1400-talet. Neidhart berättar
här om de streck han spelat bönderna. Dylika cykliska bearbetningar af farser och
berättelser förekomma i betydande antal, såväl på vers som prosa; bonden fram-
ställes här antingen som en tölp, en skottafla för hån och begabberi, eller också är
det han som tack vare sitt naturliga sunda förstånd afgår med segern gentemot de
öfriga stånden. Typisk för det senare slaget är Markolf, hjälten i en berättelse med
titeln Salomo och Markolf, som med sina narrstreck till och med öfvertrumfar den
vise konung Salomo. Äfven i Till Eulenspiegel visar sig bondförståndet öfverlägset.
Till är icke en typisk figur som Markolf, utan en gestalt, gripen ur det lefvande
lifvet, en lågtysk medioden för denna folkstam egendomliga blandningen af tröghet
och knipslughet.
Vid sidan af denna diktning hade dock blomstringstidens riddarepik ingalunda
råkat i glömska. Under 1300- och 1400-talen afskrefvos dess alster ständigt på nytt,
hvarvid man visserligen vårdslösade den ursprungliga poetiska formen. Dock ut-
märka sig de i den s. k. Heldenbuch sammanförda omdiktningarne af de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
