Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONELL LITTERATUR. 525
folk utbilda sin egen författning och föra en själfständig tillvaro som stat och
nation.
Men Dante förunnades det äfven att gifva en storartad sammanfattning och en-
hetlig framställning af alla sina poetiska och filosofiska tankar. Först så småningom
mognade hos skalden föresatsen att nedskrifva den »Gudomliga komedien». Redan
i Vita nuova och mera bestämdt i »Gästabudet» finnas antydningar om, att han
umgicks med dylika planer, men fastare form fingo dessa först sedan han träffats
af sina stora och långvariga olyckor, och det var i landsflykten han afslutade sitt
oförlikneliga verk.
Bortsedt från en allegorisk inledning, som utgör den första sången, sönderfaller
den på rimmade terziner affattade dikten i trenne delar, motsvarande skaldens vand-
ring genom helvetet {inferno), skärselden (purgatoriet) och paradiset (paradiso). Hvar
och en af dessa delar innehåller 33 sånger med 4,700 till 4,800 verser, så att dikten
i dess helhet räknar hundra sånger och i rundt tal 15,000 vers. Med en häpnads-
väckande fruktbar fantasi och en sällsynt tankerikedom, i ett underbart, på nya,
storslagna bilder och vändningar rikt språk skildrar Dante sina tre riken, befolkade
med sin andes skapelser, och i de olika öden, han tilldelar enskilda aflidne eller
grupper bland dem, håller han upp en spegel för sin samtid, på samma gång som
han dryftar mänsklighetens eviga frågor. Diktens grundidé, som är att söka i den
allegoriska inledningen, är frälsningen från synden. Dante skildrar människan, som
öfvergifvit trons rätta väg och befinner sig i syndens och lastens vilda skog. Hon
blir slutligen medveten om sitt tillstånd och vill återvända till dygden, men finner
vägen spärrad af trenne djurgestalter, pantern, lejonet och varginnan, representerande
den köttsliga lustan, högmodet och snikenheten. Som räddare uppträder förnuftet
(Vergilius). Detta visar människan, att hon icke direkt kan uppstiga till dygden,
enär hon icke är tillräckligt förberedd att fatta densamma: först genom åskådning
af synden och dess följder kan hon lära känna sig själf och göra bot och bättring.
Förnuftet åstadkommer detta på vandringen genom helvetet och skärselden och fyller
därmed sin uppgift; vid paradisets portar öfverlemnar det ledningen åt Beatrice,
teologiens symbol, och genom henne blir människan delaktig af nåden och får skåda
Guds anlete.
Vid sidan af denna etiskt religiösa tolkning tillåter »Komedien» äfven en politisk
sådan. Skogen betecknar tidens olyckliga politiska förhållanden, pantern det oroliga
Florens, lejonet det stolta Frankrike, varginnan den snikna kurian, Vindthunden,
som gjorts till föremål för många olika utläggningar och som, enligt hvad Vergilius
berättar skalden, skall besegra och döda den rofgiriga varginnan, måste väl upp-
fattas som en kommande, världslig härskare.
Dante står på skolastikens ståndpunkt och visar sig trots alla angrepp på det
härskande kyrkosystemet som en lydig son till den katolska kyrkan. Genom sina
tankars höga lyftning höjer han sig vida öfver den medeltida ofriheten och framstår
som en af den nya tidens förelöpare. Hans dikt har blifvit alla tiders och folks
gemensamma egendom, och den berömmelse skalden eftersträfvade - i denna punkt
var han icke ett barn af sin tid - kom honom i så rikt mått till del, att blott helt
få andra dödlige - eller odödlige - erfarit detsamma.
Under loppet af 1300-talet kom humanismen, återuppväckandet af den antika
kulturen, till genombrott i Italien, i första rummet i Toskana, och trots Dante blef
latinet mer än någonsin förut det förnämsta språket. Dock lät sig landets språk
icke åter trängas tillbaka, och samme män, som förhjälpt den nya andliga ström-
ningen till seger, en Francesco Petrarca (1309-1374) och en Giovanni Boccaccio (1313
-1375), intaga äfven en hedersplats inom den italienska litteraturen, den förre genom
sina sonetter till Laura, den senare genom novellsamlingen Decamerone.
Vid sidan af sistnämnda, betydande prosaverk ställer sig icke utan fog den
toskanska historieskrifningen under 1300-talet. Dess höjdpunkt betecknas af bröderna
Villani’s världskrönika, som till uppfattning och utförande kännetecknas af en verk-
ligt universell anda, men hvars framställning samtidigt är buren af äkta florentinskt
borgarsinne.
Den tyska litteraturen står vid början af vår period ännu under inflytande af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
