Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Privatlifvet under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRIVATLTFVET UNDER MEDELTIDEN.
509
väsendet, och »badaren», som öfver hufvud i viss mån representerar »kirurgen», var
behjälplig vid verkställandet af desamma.
Bad och badning spela under medeltiden en betydande roll Ursprunget till bad-
väsendet är väl mindre att söka hos romarne än i forngermanska sedvänjor; de
gamla germanerna kände icke blott flodbaden, utan äfven varma kar- och svettbad
inomhus. Under den senare medeltiden räknades ett särskildt badrum alltmera
allmänt till hushållets förnödenheter, och redan tidigt förekomma badinrättningar i
därför afsedda hus; särskildt voro andliga stift och rika kloster i besittning af dylika.
Men sedermera påträffar man offentliga badhus i städer och byar, det varma badet
blir en allmän institution därstädes, som inrättas af myndigheterna eller af dem
öfvervakas och understödes, eller som befrämjas genom donationer af välgörande
borgare. Ja, baden blefvo, särskildt i Tyskland, till ett slags allmänna förlustelse-
ställen; den som ville roa sig gick till ett badhus, antingen för att bada eller som
åskådare. Vid bröllop
blef det brukligt, att
brudgummen med sina
kamrater och bruden
med sina väninnor togo
sig ett bad före kyrk-
gången. Sedan badaren
äfven blifvit krogvärd,
förekommo ofta kalas
och dryckesgillen i sam-
band med badningen.
Ja, till och med i vattnet
intog man mat och dryck,
äfven i sällskap med
ändra badande, hvarvid
anstötliga uppträden ofta
nog förekommo.
Af vår tids sjukdo-
mar förekommo de flesta
äfven under medeltiden
och kräfde väl i allmän-
het flere offer än nu, Ringdans af förnäma damer. (Dräkter från 1400-talet.)
då såväl diagnosen SOm Miniatyr ur en Boccacciohandskrift i Bibliothéque de l’Arsenal i Paris.
läkarskickligheten och
operationstekniken m. m. voro mindre utbildade än i våra dagar.
En af medeltidens ohyggligaste sjukdomar var spetälskan, som dock icke är
speciellt utmärkande för denna tid, utan går tillbaka ända till den aflägsna forntiden.
Dess hemort är Österlandet, hvarifrån den under vår tidräknings första århundrade
utbredde sig till Italien och sedermera till hela Västerlandet. Den var obotlig, och
de som angrepos af densamma hade den sorgligaste lott, då de på grund af dess
stora smittsamhet utestängdes från all gemenskap med den öfriga mänskligheten och
lefde tillsammans i särskilda, aflägset belägna hus. Äfven koppor och smittkoppor
samt de besläktade sjukdomarne mässling och »röda hund» hade Västerlandet erhållit
genom beröringen med den antika kulturen. Sedan 1300-talet uppträda influensa-
liknande epidemier, karakteriserade af häftig feber, katarrala affektioner och ansikts-
svullnad. Härtill kom den mest fruktade af alla folksjukdomar, böldpesten eller
»svarta döden». Pestliknande epidemier hemsökte för första gången Västerlandet
under 6:te århundradet; mest bekant är den, som vid midten af 1300-talet anställde
så fruktansvärda härjningar inom trenne världsdelar. Sjukdomen kännetecknades af
mörka bölder och svullnader, som bröto fram på olika delar af kroppen; den som
angreps af densamma hemföll väl nästan utan undantag åt döden.
Liken, som sveptes i en särskild likklädnad eller stundom i en munkkåpa,
begrofvos så fort sig göra lät, i regel dagen efter dödsfallet. Begrafningarne ombe-
sörjdes af talrika brödraskap, som voro enkom stiftade för detta ändamål och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
