Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Privatlifvet under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
att sammanhålla den uppfann man knappar och knapphål, en nyhet med vidtgående
följder, genom hvilken den moderna rockkostymen först möjliggjorts. Under rocken
framträder nu den hittills dolda byxen eller broken; sistnämnda klädespersedel hop-
sattes af tygstycken i de grannaste färger, och byxklaffen framtill gjordes genom
kontrastfärger så i ögonen fallande som möjligt. Nedtill förkortades strumpbyxen till
en strumpa, som medelst band of ver knäna fasthölls vid broken. Framtill förlängde
man strumpan utöfver foten, och i öfverensstämmelse härmed förseddes skorna med
en mer eller mindre spetsig näbb samt stöddes af en hög, klapprande undersko, som
gjorde gången obekväm och onaturlig. Man tillmötesgick härvid den rådande tendensen
att gifva hela kroppen ett öfverdrifvet smärt och snobbaktigt utseende. Som den
tänkbarast största motsats till denna dräkt infördes särskildt i Frankrike och England
en öfvermåttan bred och lång mansdräkt, som nästan liknade kvinnornas och till och med
släpade efter på marken. Äfven hufvudbonaderna undergingo många förvandlingar,
från en enkel ring, prydd med en buske af hägerfjädrar öfver pannan, till mössor,
pälshufvor och baretter. Den egendomligaste af alla hufvudbonader var hättan (Gugel)
som stjälptes öfver hufvudet och var hög och spetsig samt baktill slutade med en
lång, nedhängande svans, ungefär ett motstycke till den långa, spetsiga skon. Vid
slutet af medeltiden prydde de förnäme herrarne gärna sina mössor och baretter
med utvalda strutsfjädrar, hvilka fästes med dyrbara, med pärlor och ädelstenar
besatta agraffer af guldsmidesarbete.
Däremot var kvinnodräkten under den senare medeltiden icke så praktfull som
männens. Snittet undergick inga väsentliga förändringar. Dock gjordes urringningen
öfver bröstet djupare, och ärbara fruar brukade lägga en bröstlapp under lifvet för
att minska densamma. Dräktens ärmar blefvo trängre, endast en från skuldran
nedhängande, lång pälsremsa erinrar om de gamla släpärmarne. På 1400-talet kommo
de långa hängärmarne emellertid åter på modet. Allt efter dettas växlingar gördlades
lifvet högre eller lägre, till dess under öfvergångstiden till 1500-talet kvinnodräkten,
som dittills utgjort ett enda stycke, söndertogs i sina delar. Man skiljer lifvet från
kjolen, den senare börjar först vid höfterna och faller därifrån i rika veck ned öfver
fötterna. Hufvudprydnaderna omhuldades särskildt af tidens mod och förete under
1400-talet en mångfald af ofta groteska former. Så t. ex. kom omkring 1450 en hög
och spetsig hufva (Hennin) i bruk vid det burgundiska hofvet och vann äfven utbred-
ning i angränsande delar af Tyskland. Från Burgund utgick för öfrigt den nya
hofdräkten med långt släp etc. I allmänhet blef dräkten allt brokigare och mera
omväxlande vid slutet af medeltiden; alla narraktiga nyheter slogo igenom, det
uppseendeväckande beundrades och efterapades, enkelheten aflystes. Dräktens
utveckling behärskas af nyhetsbegäret och förkärlek för kontraster, något som plägar
vara fallet under sjunkande tidehvarf.
Hygienen var under medeltiden ingen okänd sak. Som vi i annat sammanhang
skola se, hade i Salerno och Montpellier medicinska högskolor uppblomstrat och en
världslig läkarkår vid dem fått sin utbildning. Till följd häraf inträngde så småningom
i alla folkets lager vissa föreställningar om skyddsmedel mot allahanda sjukdomar
samt om kroppens vård, hvilka hade sin grund i föreskrifter af äldre och nyare
medicinska auktoriteter. Äfven en vetenskaplig litteratur, som fortplantade forntidens
läror, lemnade de bildade upplysningar och råd angående diet, kroppsrörelse, bad
och luft. Å andra sidan höll sig folket i främsta rummet till de sedan 1300-talet
praktiserade kalenderreglerna, som utgå från den uppfattningen, att de fyra elementen
jämte planeter och stjärnbilder utöfva ett bestämmande inflytande på människo-
kroppen såsom varande en mikrokosmos. Ett viktigt och omfattande kapitel utgöra
föreskrifterna om de för åderlåtningen gynnsamma årstiderna, d. v. s. det sedan
den klassiska forntiden vedertagna bruket att på regelbundna tider öppna en åder
och aftappa en viss kvantitet blod. Detta var för öfrigt ingalunda blott en folklig
vidskepelse, utan skolan i Salerno hade utbildat ett helt system för åderlåtningen
och fastställt såväl de tider, då denna bäst kunde företagas, som den för densamma
lämpligaste kroppsdelen. Vid sidan af åderlåtningen förekom äfven en mindre riklig
blodaftappning, koppningen, som var afsedd att förebygga lokala inflammationer.
Båda dessa procedurer stå under den senare medeltiden i nära samband med bad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
