Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Privatlifvet under medeltiden - 23. Undervisning och vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föranstaltade dödsmässor och årliga minnesfester (anniuersarier). Den egentliga lik-
begängelsen bestod i den trettio dagar efter dödsfallet hållna själamässan" eller tricesi-
malerna. Af den dödes anhöriga skänktes äfven dagliga själamässor, hvilka skulle
förkorta hans bättringstid i skärselden. Att ofta en öfverdrifven lyx förekom vid
begrafningar och de därpå följande grafölen framgår af de förbud och restriktioner,
som af öfverheten utfärdades mot densamma.
De rike hade ej sällan sina begrafningsplatser i kyrkan. Furstliga dynastier hade
ofta sina egna grafkyrkor, så t. ex. de franska konungarne i S:t Denis. De
flesta tyska konungarne och kejsarne funno från ll:te till 14:de århundradet sin sista
hviloplats i domen i Speier, där man nyligen upptäckt och bestämt deras grafvar.
För folket voro de kring kyrkorna anlagda kyrkogårdarne afsedda. Framstående
personers hvilorum betecknades tidigt med en grafsten, på hvilken den aflidnes namn
eller bild voro inristade. Längre fram nöjde sig åtminstone de rike och förnäme ej
mer med en enkel grafsten eller häll; man uppförde mer eller mindre vidlyftiga graf-
vårdar, sådana som Scaligernas i Verona eller det praktfulla grafmonument, som
kejsar Maximilian I vid inbrottet af den nyare tiden lät sin tids berömdaste konst-
närer uppföra i hofkyrkan i Innsbruck. Vanligen hade dock grafvårdarne formen
af en sarkofag, på hvars öfversida den dödes gestalt hvilar; dylika finnas i stort
antal bevarade från det 12:te till det 15:de århundradet.
UNDERVISNING OCH VETENSKAP
Det medeltida undervisningsväsendet är af kyrkligt ursprung.
För utbildningen af klosterinvånarne och stiftsprästerskapet blefvo
skolor erforderliga, och dylika uppstodo äfven i samband med
klostren och biskopsdömena. Under förra hälften af medeltiden
voro dessa kloster- och katedralskolor det egentliga sätet för de lärda studierna.
Men i och med städernas uppblomstring och växande betydelse gjorde sig sedan
1200-talet ett ökadt behof af undervisning gällande, och till de förutvarande kloster-
och stiftsskolorna kommo nu äfven skolor i städerna. Äfven dessa stodo åtminstone
till en början i beroende af kyrkan, i det de uppväxte kring städernas församlings-
kyrkor, hvilkas korgossar måhända utgjorde kärnan af de blifvande stadsskolorna.
Sedermera fick emellertid stadens råd inflytande på desamma, antingen som inne-
hafvare af den kyrkliga patronatsrätten, eller om detta icke var fallet, genom att
förskaffa sig patronatet of ver skolan och beröfva domkyrkokaniken allt inflytande,
något som i regel lyckades, ehuru ofta nog först efter hårda strider. Skolan blef på
så sätt municipal, och rådet tillsatte dess »rektor», hvilken åtminstone i de större
städerna var en studerad man. Rektorn antogs emellertid endast på uppsägning och
uppbar icke någon fast lön, ehuru han regelbundet anvisades bostad i skolhuset; i
öfrigt var han hänvisad till skolafgifterna, men erhöll väl äfven på bestämda tider
såväl penningar som lifsmedel af lärjungarne. Med hjälp af dessa inkomster under-
höll rektorn i sin tur sina medhjälpare, som kallades lodi eller locati (d. v. s. för-
hyrde). I anslutning till förhållandena bland handtverkarne kallades rektorn äfven
för skolmästare och hans medhjälpare skolgesäller. Skoltukten var sträng, ofta rå.
Färlan spelade en stor roll, till och med i fråga om äldre lärjungar. Hvad undervis-
ningsämnena beträffar, så lärdes i de flesta stadsskolorna utom elementerna af läs-
ning, räkning, skrifning samt möjligen sång och musik i hufvudsak endast kristen-
dom och latinsk grammatik; däremot ingingo historia och geografi lika litet som
matematik bland läroämnena. Undervisningsmetoden var föga utvecklad och bestod
knappast af annat, än att lärjungarne eftersade hvad .läraren förestafvade dem. För
undervisningen i latin lades vanligen den s. k. Donatus till grund, d. v. s. en af
den vid midten af 4: de århundradet lefvande romerske grammatiken! och rektorn
Aelius Donatus författad grammatik, som under medeltiden åtnjöt stort anseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
