Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Finanser och skatteväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINANSER OCH SKATTEVÅSEN.
473
inemot 7,000 mark i årliga skuldräntor enligt nuvarande myntvärde och år 1400
inemot 8,000 mark;. amorteringen belöpte sig 1376 till 27,000 mark och 1378 till
22,500 mark. Ett vida högre belopp utgjorde samma stads till största delen i
form af lifräntor upptagna skulder under senare hälften af 1400-talet; från 1461 till
1496 betalades årligen 14,000 mark i räntor, under det att amorteringen under samma
tid uppgick till 350,000 mark. I än högre grad än Hamburg tog Köln krediten i
anspråk under tiden från sista fjärdedelen af 1300-talet till medeltidens slut; redan
vid slutet af 1300-talet bestredos i medeltal 20 procent af utgifterna genom lån.
I motsats till utvecklingen i Tyskland voro kronogodsen i Frankrike vid midten
af medeltiden icke blott oförminskade, utan hade ökats i samma mån som konunga-
makten utsträckte och befäste sitt inflytande öfver hela landet, på samma gång som
konungadömets vidgade besittningar gjorde det alltmer skickadt att göra sitt infly-
tande gällande gentemot rikets alla öfriga maktfaktorer. Utom domänernas afkastning
inflöto dessutom till kronan mycket omfattande afgälder på grund af länsväsendet.
Likaså afkastningen af regalerna, af hvilka särskildt mynträtten var inbringande, i
synnerhet så . länge
tige. Särskildt var
detta fallet under ko-
nung Johans stormiga
tidehvarf. Efter freds-
slutet med England
var det emellertid icke
längre tal om någon
medverkan af general-
ständerna; kronan upp-
tog och ökade skatterna
på grund af eget beslut,
och de kungliga äm-
betsmännen verkställ-
de indrifvandet af de-
samma.
Bland den otaliga
mängden af bördor,
som konungamakten
under den senare me-
deltiden pålade landet, märkes särskildt den s. k. la taille; den fanns redan under
l lite århundradet och utgjorde på 1300- och särskildt på 1400-talet lands- och stads-
befolkningens direkta hufvudskatt, under det att adeln, kleresiet, ämbetsmännen och
enstaka privilegierade regelbundet voro befriade från la taille. Därtill ombildades,
utvidgades och ökades mot slutet af medeltiden de indirekta afgifterna (de s. k. aides),
särskildt konsumtionsskatterna och skatterna på den allmänna rörelsen. Tullarne,
som konungamakten hade full frihet att pålägga, voro dels exporttullar, hvilka upp-
togos vid rikets gränser, dels provinsiella inre tullar. Vidare upptogs vid varans
införande i staden den s. k. oktrojen eller porttullen; den tillföll i första hand
staden, men en bestämd andel af densamma tillkom konungen. Särskildt tryckande
var salttullen (den s. k. gabellé). Saltet var underkastadt statsmonopol; sedan 1350
fördes hela förrådet af salt från produktionsorterna till enkom för detta ändamål
anlagda, kungliga saltmagasin, ur hvilka befolkningen tvangs att hemta bestämda,
efter familjer eller hushåll afpassade mängder salt.
I England utvecklade de normandiska konungarne det angelsaksiska finans-
systemet, som var grundadt på rika kronodomäner och vidsträckta inbringande
höghetsrättigheter ifråga om krigs-, domstols- och polisväsende. Därtill kommo
nya inkomster på grund af länsrätten, och då vasallernas antal var stort, voro
dessa rätt ansenliga. På 1100-talet tillkom vidare sköldpenningen (scutagium),
d. v. s. en afgift, som erlades af vasallerna mot befrielse från länskrigstjenst. Den
hade formen af en jordskatt på länsområdena och egde bestånd ända in på
1300-talet; men i likhet med det s. k. tallagium, en andelsskatt på lös egendom,
Världshistoria U. 60
kronan bestämde mynt-
värdet efter eget godt-
finnande.
Härtill kommo nu
de egentliga skatterna,
till en början liksom
öfverallt annars i form
af ett extra understöd,
hvilket emellertid snart
blef regelbundet. Under
svåra tider brukade
konungarne låta gene-
ralständerna bevilja sig
ett dylikt, hvarvid de
senare äfven gjorde
anspråk på att upptaga
de beviljade skatterna
genom egna fullmäk-
Konung Fredrik III:s myntsigill
(baksidan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
