Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Finanser och skatteväsen - 18. Riddarvasendets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kronan vid trängande behof upptog af åborna på domänerna, uppgick sköld-
penningen sedermera i den allmänna förmögenhetsskatten, d. v. s. i en beskattning,
som äfvenledes uppkommit under den normandiska tiden och som till en början tog
i anspråk all jordegendom, men snart äfven utsträcktes till den lösa egendomen.
Den senare upptaxerades på grund af edlig själfdeklaration af lokala kommissioner,
hvarvid dock vissa bestämda skatteobjekt lemnades fria; andelen växlade alltefter
behof och tidförhållanden. En fast, direkt beskattning infördes redan omkring år
1300, hvarvid den allmänna tendensen var att förvandla alla jordafgälder till en all-
män grundskatt och alla personliga afgälder till en likformig inkomstskatt. Norm var
en femtondel eller en tiondedel. Därjämte påträffa vi vidare extraordinarie afgifter, år 1377
för första gången en ren mantalsafgift för alla personer öfver 14 år, manliga som kvinn-
liga; 1407 en hus- och familjeskatt, 1435 en slags allmän progressiv inkomstskatt
med befrielse för de lägsta inkomsterna. Ett mellanting mellan skatt och tvångslån
voro de s. k. benevolences, d. v. s. skattebidrag af enstaka rika personer, hvilkas er-
läggande föranleddes af nådebevisningar från kronan, men väl också till följd af
hotelser eller direkt tvång. Dessa senare uppkommo på 1400-talet och gjorde det
möjligt för kronan att skaffa sig penningar utan parlamentets samtycke.
Den indirekta beskattningen hade i det medeltida England formen af tullar, d. v. s.
gränstullar; inre tullar förekommo icke. Ända in på 1200-talet tillkom konungen
rättigheten att pålägga och upptaga tullar, men redan i Magna Charta framträder en
sträfvan från ständernas sida att åtminstone för framtiden göra införandet och höjandet
af tullarne beroende af sitt samtycke, något som de år 1297 äfven genomdrefvo.
Sedan 1400-talet begagnade man sig såtillvida äfven af skyddstullar, som de främ-
mande köpmännen i genomsnitt blefvo högre beskattade än de inhemska. Framför
allt egnade konung Henrik VII, grundaren af Tudorernas absoluta monarki, tullarne
en omsorgsfull uppmärksamhet, tillhöll tulltjenstemännen att noga föra räkenskap
öfver de inlöpande afgifterna och öfvervakade dem strängt. Genom dessa och andra
åtgärder lyckades konungen göra tullväsendet till den engelska statens viktigaste
inkomstkälla.
RIDDARVÄSENDETS SLUT
En af medeltidens märkligaste företeelser är riddarväsendet;
under korstågstidehvarfvet och ända till städernas uppkomst
är ridderskapet den egentliga kulturbäraren inom det medel-
tida samhället. Dess hemort är Frankrike, och härifrån hafva
dess egendomliga former och plägseder utbredt sig till de
öfriga nationerna och lagt grundvalarne till utbildningen af
en enhetlig, internationell, ledande samhällsklass med egna lagar och egna begrepp
om ståndsära och yrkesplikter.
Riddarståndet omfattade alla, som gjort vapentjensten till sin lifsuppgift, oberoende
af om de ursprungligen voro af fritt stånd eller vasaller (ministerialer). Å andra
sidan gjorde man skillnad mellan egentliga riddare och väpnare eller knåpar. Be-
teckningen riddare (miles), som ursprungligen tillkom hvarje medlem af ståndet,
inskränktes sedan 1200-talet till den, som efter afläggande af riddarlöftet medelst
riddarslaget upptagits i det ridderliga ståndet; endast en sådan fick bära tecknen på
den ridderliga värdigheten, förgyllda sporrar och skarlakansmantel. Han hade äfven
rätt till titeln »herre», hvilken på ett tidigare stadium af utvecklingen var adelsmän-
nen förbehållen.
Rättsligt, ehuru ej socialt, skilde sig ståndets öfriga medlemmar af ridderlig börd
från dessa »riddare» i ordets trängre mening; de förra kallades knåpar eller junkrar,
på latin famuli, servientes, armigeri, scutiferi, på franska escuyers, på engelska squires.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
