Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Bonifacius VIII:s nederlag. Påfvedömet i Avignon - 4. England intill Edvard III. Frankrike under de första konungarne af huset Valois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinnligt, mekaniskt och vidskepligt. Mirakeltron utvecklades omåttligt, dyrkan af
reliker antog groteska former, och allt flere helgdagar kommo i bruk, hvilka störde
hvardagens nyktra, nyttiga arbete. Kyrkan å sin sida gynnade detta fromhetens
förytligande, i det hon lade hufvudvikten på handlingen, den yttre prestationen, under
det hon betraktade sinnelaget som en bisak. Detta framträdde ingenstädes i så hög grad
som vid det allvarligaste af alla sakrament, boten; genom en ständigt förnyad, lätt-
vindigt ernådd »aflat», hvilken till slut kunde fås för blott och bart betalning, blef
denna på ett anstötligt sätt förflackad, ja nedsjönk till en ren komedi.
ENGLAND INTILL EDVARD III. FRANKRIKE UNDER DE FÖRSTA KONUNGARNE AF HUSET VALOIS
För utvecklingen af det engelska statsväsendet blef det af grundläggande betydelse,
att ingen af statslifvets trenne hufvudfaktorer, konungamakt, adel och folk, uppnådde en
varaktigt dominerande ställning. Under de normandiska konungarne och de äldre
regenterna af huset Plantagenet bibehöll sig vid sidan af en stark konungamakt och
en mäktig adel massan af folket i personlig frihet med rätt till delaktighet i rätt-
skipningen. Baronerna (med hvilka de andliga stormännen i det hela hade gemen-
samma intressen) kunde därför i sin sträfvan att inskränka konungamakten icke
undgå att taga hänsyn till de lägre stånden. Dessa å sin sida kunde icke finna det
förenligt med sin egen fördel, att adelns makt växte sig alltför stark på bekostnad af
kronan. Därtill kom, att grefskapens lågadel, gentry, utgiorde liksom en förenings-
länk mellan adeln och folket. På detta sätt åstadkoms ett visst jämviktsförhållande
mellan monarki, feodalism och folkfrihet. Den engelska frihetens bålverk, Magna
Charta, som baronerna år 1215 aftvungit den lika våldsamme som personligt ovärdige
och i sina regeringshandlingar högst olycklige Johan, har sin stora betydelse därigenom,
att den rättsliga säkerhet den erbjöd var gemensam för alla stånd, och att dess
bestämmelser angående skatter och rättsväsende i lika mått kommo alla till godo ända
ned till bonden. Men dessutom finnas här stadganden, som i första rummet eller
uteslutande rörde det borgerliga elementet: städernas rättigheter och köpmännens
frihet befästes, enhetlighet i mått och vikt infördes m. m. Så låg det i hela landets
intresse att hålla palladiet vid makt. Särskildt tillkom uppgiften att vaka öfver de
tillkämpade friheterna »rikets gemensamma råd», för hvilket redan under den
följande regeringen namnet »parlament» kommer i bruk. Ursprungligen var detta en
uteslutande feodal församling: det var sammansatt af de höga andliga och de
världsliga innehafvarne af de stora jordagodsen (earls och barons), hvilka hvar och
en särskildt inkallades af kronan, samt af de små kronvasallerna, till hvilka samfälld
kallelse utgick. Men i enstaka fall kallades äfven ombud för »riddarne», d. v. s.
undervasallerna, till rådplägning om vissa bestämda, vanligen militära åtgärder, och
på samma sätt representanter för städerna. Men året 1265 medförde ett framsteg af
den största principiella betydelse för den följande utvecklingen. Johans son och efter-
trädare, Henrik III, hade retat landet till motstånd genom att gynna främlingar och
genom sin undfallenhet för det påfliga öfvermodet. I den strid som uppstod hade
adelns anförare, Simon af Montfort, besegrat den kungliga hären i närheten af
London och intagit en ledande ställning inom landet. För att trygga denna samman-
kallade han parlamentet och inkallade därvid äfven ombud för grefskapen och städerna
- två riddare från hvarje grefskap, två borgare från hvarje burgus och fyra af
de fem hamnarnes probi homines. Dessa ansågos som fullt likaberättigade med
öfriga medlemmar af parlamentet, och deras deltagande var sålunda icke som förut
inskränkt till rådplägning om blott och bart sådana angelägenheter, som närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
