Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Bonifacius VIII:s nederlag. Påfvedömet i Avignon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
dömets gallisering som ett fullbordadt faktum. Blott genom att bruka våld genom-
dref slutligen konung Filip V valet af en fransman, Jacques Duése från Cahors, en
man af låg börd, som kommit sig upp i huset Anjou’s tjenst (den 7 augusti 1316).
Med Johannes XXII, som den valde kallade sig, blef kurians öfverflyttning till Avignon
först ett fullbordadt faktum: under ett sextonårigt pontifikat lemiiade Johannes XXII
aldrig Rhönestaden, där under den följande tiden det påfliga residensets väldiga
byggnad - mer en fästning än ett palats - reste sig. Påfvedömets vistande i Avignon
var liktydigt med beroende af det franska konungadömets politik. Äfven om detta
beroende ej sällan utmålats på ett öfverdrifvet sätt, så är det omisskännligt, att påf-
varne i Avignon bundos vid en enda nation på ett vis, som på det högsta stod i
strid med påfvedömets karaktär af universalmakt. De öfriga nationerna kunde därför
icke längre hafva förtroende för dess rättvisa och opartiskhet, och den allmänna
meningen måste hålla påfvedömet för jäfvigt, något som var dess auktoritet till
oberäkneligt förfång. I hvarje fall var det ett högst betänkligt steg af apostelns efter-
följare att slita sig lösa från den mark, där de vuxit sig stora, och att som desertörer
öfvergifva den plats, på hvilken försynen själf tycktes hafva ställt dem.
A andra sidan fick påfvedömet i Avignon i den franska konungamakten onekligen
ett starkare stöd, än det Italiens vulkaniska jord sedan länge hade kunnat bjuda
det. Men fördelen af denna ställning använde kurian i första rummet blott för att
rikta sig och för att utnyttja sitt högsta ämbete som guldkälla. Vid hvarje ny för-
läning af ett kyrkligt beneficium upptog den afgälder för sig själf: de s. k. servitierna
från biskopsdömena, hvartill för metropolitankyrkorna kom en särskild, mycket
betydande afgift för den ärkebiskopliga värdighetens symbol, palliet, samt annaterna
eller halfva årsafkastningen från de mindre prebendena. Påfvarne åter eftersträfvade
framför allt i möjligaste mån ofta återkommande ombyten af ämbetsinnehafvarne,
något som fullständigt stod i strid med äldre praxis. Men äfven lekmännen skonades
icke; de nådebevisningar af alla slag, som kyrkan utdelade, och de dispenser från de
kanoniska föreskrifterna, hon i rikt mått beviljade, bestämdes sedan Johannes XXII
genom fasta taxor, under det att dittills mottagarne i det väsentliga blott behöft
erlägga skrifafgifter till det påfliga kansliet. Därtill kom det ständigt tilltagande
påbjudandet af jubileer och ofoget med aflaten, genom hvilken man lockade pengarne
ur de troendes fickor.
Samtidigt förbehöll sig kurian i allt större omfattning förläningen af kyrkliga
prebenden och ämbeten. Detta skedde vanligen genom utsträckt tillämpning af de
s. k. reservationerna, d. v. s. de undantagsfall, då påfven enligt traditionen egde att
förfoga öfver ett beneficium. Slutligen upphäfde Urban V (1362-1370) öfver hufvud
stiftens och klostrens valrätt och ställde det i kyrkans skön att själf besätta deras
ämbeten. Formellt tillerkände visserligen kurian de världsliga maktinnehafvarne
denna rättighet, i det den gaf sitt förord åt deras kandidater; furstarne å sin sida
tillstadde påfvarne att placera sina gunstlingar i kyrkans lägre ämbeten samt att
efter behag förfoga öfver det bofasta prästerskapet.
Då man sålunda vid besättandet af särskildt de lägre ämbetena tog mindre hänsyn
till den verkliga förtjensten än till gunst, ja till och med kontant betalning, och då dess-
utom främlingar i stor utsträckning kommo i besittning af prebendena, så blef följden
den, att själavården, framför allt på landsbygden, allt mer och mer vårdslösades. De
främmande prebendejägarne höllo sig med ställföreträdare eller vikarier, mestadels
fullkomligt odugliga personer, hvilkas magra lön rent af hänvisade dem till att suga
ut sina församlingsbor. Härtill kom den omständigheten, att de med stora påfliga
privilegier utrustade tiggarordnarne, franciskaner och dominikaner, utöfvade en om-
fattande verksamhet f som själasörjare, hvarigenom det gamla landtprästerskapet, där
det ännu egde bestånd, blef fullständigt lamslaget i sitt arbete och beröfvadt sina
inkomster. Följderna af att de naturliga grundvalarne för det kyrkliga lifvet på
detta sätt undergräfdes drabbade i första hand de andlige själfva, och högljudda
klagomål höjdes mot dessas snikenhet, dryckenskapsbegär och världsliga sinnelag.
Å andra sidan kan det tillskrifvas det nya, folkliga munkordnarnes inflytande, att
lekmannaståndet sedan [början af 1200-talet alltmer återbördades till kyrkan. Dess
vacklande religiositet fick ny styrka, men denna religiositet hade en bismak af något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
