Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. England intill Edvard III. Frankrike under de första konungarne af huset Valois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
berörde dem. Den här förberedda utvecklingen kunde monarkien sedermera, då den
vunnit i styrka, icke helt tränga tillbaka. Visserligen utgöra commons (de »gemene») under
den närmast följande tiden ännu icke en nödvändig beståndsdel af parlamentet, men
deras inkallande till riksförsamlingen blef mer och mer regel, allt oftare, ju mer
skatte- och penningfrågor trädde i förgrunden, vid hvilka det kapitalstarka borgar-
ståndet hade ett viktigt ord med i laget.
Det var framför allt kronans ökade penningbehof som kraftigast befrämjade det
borgerliga elementet i England. Detta behof af ökade inkomster föranleddes i främsta
rummet af det engelska konungadömets utrikespolitik; denna rönte emellertid föga
sympati hos det engelska folket, åtminstone hvad beträffar dynastiens familjebesitt-
ningar i södra Frankrike.
Edvard I (1272-1307), en af Englands kraftigaste och mest framstående regenter,
såg emellertid sin främsta uppgift i att göra det engelska inflytandet förhärskande i
Storbritannien och att underkasta Wales och Skottland den engelska krorian.
I fråga om Wales lyckades äfven detta. I det första af två korta fälttåg tvangs
den inhemske fursten Llewellyn II till underkastelse; då han på nytt reste sig, beseg-
rades han och stupade i striden, och hans broder Davydd togs till fånga och afrättades.
Därmed var landets gamla dynasti utrotad; en ny, oafhängig härskarmakt uppstod
icke, men titeln furste (prince) af Wales öfvergick till den engelske tronföljaren,
Landet indelades efter engelskt mönster i grefskap, och förhållandena gjordes öfver
hufvud taget närmare öfverensstämmande med de engelska; dock bibehöllos många
egendomligheter i rättskipning och annorstädes. Det formliga införlifvandet af Wales
med England och sändandet af waleska representanter till engelska parlamentet daterar
sig först från Henrik VIII:s tid.
Mycket svårare visade det sig att bringa Skottland under engelsk öfverhöghet.
Med Edinburgh som hufvudstad existerade här sedan 900-talet en enhetlig monarki,
som förenade höglanden, där den gammalkeltiska klanförfattningen ännu egde
bestånd, med de till en viss grad angliserade låglanden. Öfver hufvud taget hade
engelskt inflytande flerstädes trängt fram i norra delen af riket. I politiskt hänseende
hade detta sin orsak främst däri, att de skotska konungarne innehade norra delen af
Northumberland, Lothian, som län af engelska kronan. Till följd af denna omstän-
dighet gjorde den senare anspråk på en vidsträckt öfverhöghet - om möjligt öfver
hela Skottland. Men under Edvard I öppnade sig utsikter till en vänskaplig förening
af de båda rikena. Då det gamla konungahusets siste manlige arfvinge år 1286
bortrycktes af döden, var hans dotterdotter Margareta, »jungfrun från Norge», Skott-
lands arftagerska. Hon var förlofvad med Edvards äldste son och skulle gifva honom
det skotska konungariket i morgongåfva. Men under öfverfarten från sitt fädernes-
land Norge dog Margareta (1290). Den härigenom förorsakade förvirringen i Skottland
kom till en början England till godo, i det den af detta land gynnade aspiranten på
tronen, John Baliol, uppsteg på densamma och svor konung Edvard trohet (1292). Och då
han kort därefter träffade anstalter att undandraga sig det engelska beroendet, skyndade
Edvard till, slog Baliol år 1296 vid Dunbar, tog honom till fånga och eröfrade landet.
Men redan påföljande år stod Skottland ånyo i vapen mot engelsmännen, Under
ledning af den folklige, i sång och saga som hjälte förhärligade riddaren William
Wallace blefvo engelsmännen besegrade och fördrifna ur landet. Samtidigt hade äfven
på andra sidan Kanalen krigslyckan vändt sig från Edvard; England åter suckade
redan under bördan af de mångåriga krigen, hvilka syntes hopplösare än någonsin.
Under dessa omständigheter ingick konungen förlikning med Frankrike så godt sig
göra lät, och för att knyta sina egna undersåtar fastare till kronan gjorde han dem
nya och viktiga medgifvanden, gående ut på att för framtiden inga nya skatter skulle
få utskrifvas utan landets samtycke. Dessutom bekräftade Edvard de äldre frihets-
brefveii, i främsta rummet Magna Charta. Dettas bestämmelser skulle gälla som
allmän lag, och i alla kyrkor liksom äfven hos domarne och grefskapens ämbetsmän
skulle afskrifter af frihetsbrefvet förvaras och en gång årligen offentligen uppläsas.
Den på detta sätt uppnådda inre endräkten blef äfven till fromma för det skotska
kriget. Wallace besegrades och tvangs att fly till Frankrike; då han vände tillbaka
råkade han, öfvergifven, om icke förrådd af det egna landets ädlingar, som i honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
