Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Klosterfolk och anakoreter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
brott och synder, som icke visste sig någon utväg ur skam och elände, eller som
eljest ansågo sig tvungna att göra upp räkningen med världen. Den tiden dog man
i eremiternas koja eller i klostret, icke som nu i djupet eller för själfmördarens kula.
Utan tvifvel fyllde eremitcellen en uppgift därmed. Vår tid har icke funnit en bättre
lösning.
Annorlunda förhöll det sig med dem, som i sin ungdoms oerfarenhet genom ödets
eller sedens tvång hade råkat in i dessa kretsar. De förföllo snarare till blind
fanatism, än de höjde sig till renare sinne och äkta mystik. De gamla anakoreterna
i Thebes öknar hade ett ordstäf, att en legion djäflar lurar kring en munk, men tio
legioner kring en eremit. Och då en gång en gosse enligt munkarnes mening benå-
dats med gåfvan att förrätta underverk, lät den gamle abboten gissla honom och
inspärra honom i sju dagar, för att han icke skulle blifva högmodig. Det var en
lycka för medeltidens kyrka, att eremitväsendet fick stå tillbaka för klosterväsendet
trots mängdens beundran och trots den vördnad, som kejsare och furstar egnade en Nilus
och en Romuald. Klosterväsendet gaf askesen en mildare form och befriade människorna
från den hjärtats fattigdom, som uppkommer, när en människa blott tänker på sig själf
och icke bekymrar sig om något annat än sitt eget, vore det så också hennes själs salighet.
I klostret hade man plikter mot andra såväl inom som utom detsamma. Detta är en punkt,
som alldeles särskildt bör betonas, om man vill förstå klostrens betydelse för medeltiden.
Det är sant, att klostren enligt sin ursprungliga plan närmast tjenade de stilla själars behof,
som drogo sig ur världen och helt ville egna sig åt betraktelsen af de eviga tingen. Men
klostren hade också gods och rättigheter att försvara och förvalta. De hade affärer
med städer, byar och godsegare, som voro grannar med dem och utan laglig rätt nyttjade
deras skog, deras flod, deras ängsmarker eller rent af ville undantränga dem därifrån.
Deras underlydande, deras fogdar och ministerialer tilläto sig öfvergrepp, deras
lifegna ville gifta sig med en annan godsegares lifegna, begingo brott eller blefvo miss-
handlade och kräfde skydd. Härur uppstodo skyldigheter, som äfven den, som läng-
tade efter ensamheten med sin Gud, ej kunde undvika, emedan det rörde sig om
kyrkans gods, eller, som man uttryckte sig, det helgons, till hvars ära klostret var
grundadt. Sålunda ingrepo munkarne på ett betydelsefullt sätt i den sociala utveck-
lingen. Icke få kloster blefvo redan från början anlagda som medelpunkter för stora
företag. Liksom Bonifatius en gång grundat kloster, äfven nunnekloster, i Germaniens
skogar som medelpunkter för missionen, där en liflig sysselsättning med litterär
produktion förenade sig med religiös hänförelse, så hafva äfven under missionen bland
slaverna och de nordiska folken under det 10:de-13:de århundradet klostren tjenat som
medelpunkter för arbetet, icke blott predikoverksamhet utan äfven materiellt odlings-
arbete och vissa arter af konstnärlig och vetenskaplig sysselsättning. Alla kloster
hade icke lärda inom sina murar, men vissa färdigheter och konsten att läsa och
skrifva hafva nog sällan alldeles saknats. Många kloster i England, Frankrike, Tysk-
land och kringliggande land hafva tillika varit skolor, som bevarat en litterär
tradition, ofta nog de enda inom vidsträckta områden. Klostren Fulda, Hersfeld,
Corvey, Gandersheim och Quedlinburg utgjorde i det 9:de till det 12:te och ännu i
det 13:de århundradet i Sachsen och Timringen medelpunkter för ett andligt lif, som
betydligt höjde sig öfver omgifningen. För kolonisationen af de slaviska områdena
hafva särskildt cistercienser-klostren i det 12:te och 13:de århundradet uträttat stora
saker. På mångfaldigt sätt hafva S:t Gallen, Reichenau, Gembloux, Prum, Magdeburg
och många andra inlagt stor förtjenst. För .England, Frankrike och Italien hafva
Canterbury, S:t Edwards, Bec, S:t Albans, Monte Cassino, S:t Denis och många andra
varit af liknande betydelse.
Men efter två eller tre generationer brukade tukten i ett kloster förfalla. Då
möta oss de egendomligaste företeelser. Klostret Schönau vid Heidelberg blef till
följd af en sammansvärjning bland lekbröderna, som icke fått de stöflar, de hade
rätt till, skådeplatsen för så pinsamma uppträden, att man senare utplånade berättelsen
därom. Dylika mänskliga svagheter hafva i många kloster tagit tid och krafter i
anspråk. Men många kloster fingo äfven upplefva stora händelser. De upprördes
af striden mellan kejsare och påfve eller af dogmatiska konflikter eller - h vilket
ofta var fallet - genom försumligheten att tillämpa reglerna och försöken att ånyo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
