Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Pastorat och präster - 14. Kättarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den andra iakttagelsen är, att massan af prästerna, som hade att sköta den
regelbundna kyrkotjensten och inför folket i första hand företrädde kyrkan, under
medeltiden saknade - bortsedt från den svaga utbildningen - en tillräcklig
aflöning och därmed också förutsättningen för en ledande ställning i samhället.
Kyrkans oerhörda rikedom användes till en slösaktig utstyrsel af hierarkiens öfver-
hus och till biändamål, som sammanhängde med den politiska maktställningen.
Kyrkans författning var en skapelse af det romerska kejsardömets adel och nådde
åtminstone sin fulländning just vid den tidpunkt, då ingen tillfredsställande ställning
mera erbjöd sig för adeln i den romerska statstjensten, hvarför den sökte en
ersättning i kyrkans tjenst. I de germansk-romanska staterna fann detta aristokratiska
drag den bästa jordmån i den aristokratiska samhällsordningen och än mera i
länsstaten. Den oerhörda rikedomen på jord och folk, hvaröfver kyrkan förfogade
redan i det 6: te och 7: de århundradet, gynnade denna utveckling, som utan tvifvel i
hög grad har skadat kyrkans andliga verksamhet. Man finner däraf, huru den i
sin storhet beundransvärda kyrkliga organisationen likväl, äfven den, lät samma
bristfälligheter komma till mognad, som det samtida statslifvet hade att uppvisa,
och vidare att påfvemakten, som tedde sig så lysande på det utrikespolitiska
området, svek här på kyrkans egentliga område. Påfvarne hafva öfver hufvud icke
fått rätt syn på sin egentliga uppgift. De voro själfva alltför mycket intresserade
i missbruket att använda prästerliga tjenster till att belöna gunstlingar eller till
politiska syften.
14. Kättarne.
Genom utnyttjande af tillfällen sådana som den förut omnämnda konflikten
mellan biskoparne af Mainz och Hildesheim omkr. år 1000, genom inskränk-
ningen af kapitlens valrätt och genom andra liknande åtgärder var det meningen
att göra prästerskapet i alla land till blott och bart ett verktyg för påfvens
vilja. Det lyckades endast här och hvar. I Frankrike och England satte sig den
förstärkta konungamakten däremot, och där de andliga och världsliga stormännen,
såsom i Tyskland, försvagade konungens motståndskraft mot Roms anspråk, hade
de ofta själfva tillräcklig styrka att göra motstånd. Bann och interdikt skrämde
icke de andliga furstarne mer än de världslige. Med dessa vapen kunde påfvarne
icke ens betvinga biskoparne, annat än när gynnsamma förhållanden kommo dem
till hjälp. Själfve Innocentius III kunde icke alltid genomdrifva sin vilja ens i
frågor, som rörde rikskyrkan, vid tiden för tronstriden mellan Filip af Schwaben
och Otto IV, som annars lade riket värnlöst för hans fötter. Han har med ed
bundit och med suspension och exkommunikation hotat och tuktat biskoparne af
Mainz, Köln, Wurzburg, Besancon, Passau och ännu andra, men i allt detta uppen-
barade sig icke så mycket hans makt som hans sträfvan efter makt och det mot-
stånd, som verkligen gjordes. Många fogade sig icke i dessa ytterlighetsåtgärder,
utan betalade påfven med samma mynt, d. v. s. genom att på samma sätt miss-
bruka den andliga makten och de rättsliga formerna. Biskop Wolfger af Passau
räddade sig ur den förlägenhet, hvari påfven Innocentius III hade försatt honom,
genom en ed, som efter allt att döma var en mened. Ärkebiskopen af Köln gjorde
i samma trångmål stora eftergifter för staden Kölns fordringar, och Innocentius
bidrog alltså indirekt att öka städernas själfständighet, som en gång framdeles skulle
sätta nya och bestående gränser för hela prästadömet. Alltid när man intränger i
enskildheterna af Innocentius III:s och hans efterträdares strider, finner man, att
påfvemaktens till det yttre så lysande byggnad hvilade på en osäker grund.
Den engelska kyrkan var så uppfylld af dessa strider, särskild! motståndet mot
bortgifvandet af engelska prästgäll till påfliga gunstlingar, att man får det intrycket,
att kyrkans egentliga kraft i det 13: de århundradet förbrukades i dessa strider. Åtmin-
stone får man detta intryck af Robert Grossetestes lefnad. Han var biskop af
Lincoln och stod midt i den litterära, politiska och kyrkliga rörelsen och var de
engelska franciskanernas lärare och beskyddare på den tiden. Intrycket förstärkes
af den strama hållning, som universitetet i Oxford intog gentemot Roms agenter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
